I SVT:s Agenda häromveckan presenterades en ny undersökning av de svenska journalisternas politiska hemvist. Den visar att 7 av 10 journalister i allmänhet röstar på det röd-gröna blocket och att 7 av 10 i de statliga media­bolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion röstar röd-grönt.

Undersökningen som är genomförd av en av Sveriges främsta mediaforskare, Kent Asp, bekräftar den bild som funnits och är en uppföljning på en fem år tidigare genomförd undersökning. Kent Asp har också i intervjuer i samband med presentationen av undersökningen slagit fast att han inte längre kan utesluta att journalisternas politiska sympatier har påverkat valresultatet 2010.

För mig är det självklart att journalister får ha tydliga åsikter och har lika självklart lika stor demokratisk rätt att rösta på det parti man vill. Det vi som politiker måste göra är däremot att se till att det finns en mångfald av olika medier och olika redaktioner som då kan göra olika nyhetsvärderingar.

Tänk om inte mediapionjären Jan Stenbeck hade utmanat det statliga media­monopolet i slutet av 80-talet med gott stöd av de vinster som Korsnäs levererade. Det var då det socialdemokratiska kvinnoförbundet ville förbjuda paraboler i Sverige och Sveriges dåvarande infrastrukturminister Ines Uusman, S, trodde att internet skulle bli en fluga.

Jag har låtit Riksdagens utredningstjänst granska den mediepolitik som Sverige har haft fram till idag.

Vi kan konstatera att Sverige var ett av de sista länderna i Europa som fick en från staten skild radio och television i början av 90-talet, tack vare den dåvarande borgerliga rege­ringen. Mot detta röstade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, och det är kanske här vi har förklaringen till att just SR- och SVT-anställda är mer röd-gröna än journalister i allmänhet. Man ville inte ha konkurrens och mångfald på etermediaområdet.

Ser man på Socialdemokraternas valresultat så började också raset för dem från att vara det stora dominerande partiet i Sverige i början av 90-talet när vi fick fria etermedier, till i dag när man är ett 30-procentsparti.

Det visar att fritt informationsflöde alltid är ett stort hot mot socialismen. Det är också därför som man i Ryssland, Kina och Nordkorea var för sig och på olika sätt försöker begränsa informationsflödet.

Jag har tidigare framfört uppfattningen att alliansen har allt att vinna och mycket lite att förlora på att öka mångfalden ännu mer på etermediaområdet.

Ett steg är självklart att ta bort den avgift, straffskatt, som den fria lokalradion betalar så att de kan utveckla sin näringsverksamhet med konkurrens på lika villkor gent­emot den statliga radion. Det vore ett litet men önskvärt steg för att även den fria radion skulle kunna etablera lokala redaktioner över hela Sverige.

Det skulle inte förminska det faktum att 8 av 10 journalister på SR röstar på det röd-gröna blocket i svensk politik men det skulle ge en ökad mångfald i åsikterna som hörs i radion.

Fram till det att detta sker så ska man alltid beakta det faktum att de nyheter och program som sänds i radio och television från SVT, SR och UR görs genom ett selektivt urval av nyheter som grundar sig på en viss politisk uppfattning och att det inte längre enligt Kent Asp kan uteslutas att valet 2010 påverkades av detta.

Frågan är hur det kommer att se ut från i dag fram till valet 2014?

Lars Beckman