De som har varit i före detta Sovjetunionen under stalinismens ok känner till megafoner hängande i lyktstolparna där maktens röst ekade.

Staden Aydin ligger i västra Anatolien, känd för sina fikonodlingar. Det sista tjugo åren har ett nytt inslag tillkommit i den vackra staden. Det nya inslaget är en kurdisk koloni.

Under de ter senaste decennierna har mer än fem miljoner kurder lämnat sina hembygder. Det obarmhärtiga kriget gentemot kurder i form av tiotusentals offer och fyratusen nedbrända byar har tvingat en del av dessa kurder att ta sig till staden Aydin.

Så som i övrigt i den kurdiska sociala verksamheten pågår en sekulariseringskamp. De kurdiska imamerna predikar inte i moskéer längre utan på andra ställen, gator, torg, tält och andra utrymmen inomhus.

Imamen Mele Abdurrahman Dayan predikade i tält för fred och en demokratisk lösning på kurdfrågan i en av sina fredagsböner. Han översatte Koranens suror Hucarat och Nahl till kurdiska. Suror som uppmanar medmänniskor och samfund till försoning och fred.

Han borde inte ha gjort det enligt myndigheterna.

Han dömdes efter den turkiska lagparagrafen 216/1 till ett års fängelse.

Tingsrätten i Aydin motiverade sin dom med att Melle Abdurrahman Dayan har uppmanat till hat och fientlighet.

I de kurdiska områdena – i norra Kurdistan (läs östra Turkiet) likaså i västra Kurdistan (läs norra Syrien) – är villkoren för de fria imamerna ännu värre.

Hur den turkiska statsmakten ersätter imamerna är intressant. Associationerna går till Berthold Brechts dikt om de marscherande stövlarna i Bahnhof. I de byar där fria imamer vägras verka sätts en kassett eller en CD-skiva i apparaterna, och de ekar i de megafoner som är placerade på moskéerna.

I västvälden råder en diffus föreställning. Man beskriver generalerna i Turkiet som sekulariserade. Mer fel kan man inte ha. Det har aldrig funnits mer religiösa statliga skolor, moskéer, kaféer och nöjeshus än efter 1980 års militärkupp.

Militären byggde dessa infrastrukturer, AKP under ledningen av Recep Tayib Erdogan satte upp megafonerna och tillsatte de statligt rättrogna imamerna. Således ett samarbete för att kunna åstadkomma Det Stora Turkiet, där makten är både den andliga och den världsliga.

Vill vi att ingen ska blanda sig mellan den troende och hennes Gud, vill vi att striden för kvinnans frigörelse ska vinnas, vill vi att alla ska ha rätten frigöra sig från all form av religion, då gäller det att inte lämna de fria imamerna ensamma!

Seyidxan Anter

Lärare i Gävle