När Fredrik Reinfeldt tog upp problemet med finansieringen av pensionssystemet hamnade tyvärr fokus på att vi skulle behöva arbeta tills vi är 75. Ytterligare ett exempel på hur media förvränger och vränger till det för att det skall bli debatt. Så här inleds artikeln i DN den 7/2 där allt tog sin början, citat: ”Ett arbetsliv som kan sträcka sig till 75 års ålder, där man ska vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet. Det kan krävas för att få den ekonomiska standard vi förväntar oss, enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som öppnar för ett studiestödssystem som möjliggör studier även efter 50 års ålder.”

Alltså, inga krav på att pensionsåldern måste höjas, bara att vi måste arbeta längre än i dag. Om det innebär att inträdet i arbetslivet skall ske tidigare än i dag, i snitt vid 25-30 års ålder, eller om vi ska arbeta längre än till 65 är en fråga som skulle behöva diskuteras med utgångspunkt från hur lång tid vi behöver jobba, förmodligen cirka 50 år. I vilket fall så kommer utformningen av det framtida pensionsssytemet att vara avgörande för framtidens Sverige.

Frågan infekteras av olika mer eller mindre obetänksamma uttalanden om pensionen, till exempel i den debattartikel som moderata riksdagsmän från Gävleborg skrev den 26/1, citat: ”Pensionen är ingen uppskjuten lön, utan en statsfinansierad ersättning till personer som uppnått pensionsåldern. Största delen av pensionsutbetalningarna betalas av dem som förvärvsarbetar och är i särklass den viktigaste faktorn för pensionerna i dag och i morgon.”

Alla vet att pensionen betalas ut av staten (plus eventuell privat pension), men som de formulerat sig innebär det underförstått att vi pensionärer skulle behöva vara tacksamma och förnöjsamma för att staten och de som arbetar i dag har den goda smaken att förse oss pensionärer med fickpengar. Sättet att uttrycka sig skulle kunna tolkas som arrogans, men förmodligen handlar det om glöms­ka. Det är nämligen så att fram till dess att jag och mina årskamrater (1943 års modell) tog ut pension betalade vi skatt så att de som då var pensionärer kunde få sina pensioner. Så har det väl funkat i princip sen ATP-reformen. Pensionen skulle betalas av framtida samhällsvinster, som inte blev så stora som förutspåddes av de som propagerade för ATP-systemet. Sossarna fick (tyvärr) många röster av tacksamma pensionärer tack vare det!

Jag har jobbat heltid sedan 1962 (när jag fyllde 19) med undantag för 2,5 års utbildning till byggnadsingenjör och 1,5 månads arbetslöshet. Jag tycker inte att jag skall behöva be om ursäkt för eller känna tacksamhet mot staten och de som i dag arbetar och ”bidrar”. Vi har då aldrig fått någon tacksamhet från äldre generationer. Jag jobbar så länge hälsan står mig bi och det är kul att jobba och fortsätter alltså att bidra till det svenska pensionssystemet.

Sammanfattningsvis: även om Tomas Tobés inbetalade skatt i dag inte läggs i någon pensionsfond med hans namn på så är den i alla fall en inträdesbiljett till det svenska pensionssystemet. Storleken på Tobés pension bestäms av den lön han haft och hur länge (enkelt uttryckt totala mängden skatt som betalats in), men till skillnad från oss ”vanliga dödliga” kan han pensionera sig vid 50 års ålder.

Tips till dagens unga: planera för att jobba i 50 år och satsa på privata pensionsfonder eller bli riksdagsman och sedan pensionär vid 50!

Torbjörn Edlund

Gävle