Man förfäras över ett totalt mörkande av viktig och avgörande fakta när Uppdrag granskning tar upp socialtjänstens arbete med barn, skriver Hjördis Flodström Enquist, apropå fallet i Sandviken där ett par misstänktes för sexuella övergrepp

Nu händer det igen. SVT:s program Uppdrag granskning agerar folkdomstol i ett fall som berör socialtjänstens svåraste uppdrag, att skydda barn mot övergrepp. Media bidrar till att minska förtroendet för socialtjänsten i sin ensidiga rapportering. ­Effekten är att våra utsatta barn blir förlorare.

Redan idag är det alltför många anmälningsskyldiga som avvaktar och tvekar att anmäla till ­ socialtjänsten . Det är dessutom oerhört få ärenden med misstänkta sexuella övergrepp av barn som går till åtal.

Det handlar om trovärdighet, förhörsmetoder och vuxnas berättelser gentemot emot barns berättelser. Rättssystemet inte är gjort för barn och barns sätt att tänka och uttrycka sig. Barn är solidariska och berättar inte.

Enligt Barnombudsmannens rapport (BR 2006:2) leder 80 – 90 procent av anmälda sexuella övergrepp mot barn aldrig till åtal, vilket visar hur oerhört starka beviskraven är i brottmålet, som är den rättsprocess som sker helt skild från socialtjänstens arbete.

För socialtjänsten, som har skyldighet att utreda misstanken, är dessa ärenden bland de svåraste, både känslomässigt och professionellt.

Jag har följt den pågående debatten efter Uppdrag granskning den 2/11 om Sandvikens socialtjänsts agerande i fallet med misstänkt sexuellt övergrepp mot ett barn. Jag kan inte uttala mig i detta specifika fall, men det finns ett generellt problem när media skildrar dessa typer av fall.

Om all fakta lades fram skulle inte programmet få någon effekt, för då skulle allmänheten troligen förstå orsak och verkan. Nu går Uppdrag granskning säkra på grund av att sekretessen är så stark i sociala ärenden, och de agerar riskfritt och är fullt medvetna om att den fullständiga bilden aldrig kommer fram.

Dessutom skjuter man budbäraren, den som var orolig för barnen och ­efter råd från en psykolog vågade visa sin oro.

Under många år har jag följt upp ett antal granskningar som denna programserie gjort när det gäller socialtjänstens arbete med barn och förfärats över ett totalt mörkande av viktig och avgörande fakta.

Uppdrag granskning med sin fantastiska programidé försämrar starkt möjligheterna att hjälpa utsatta barn.

Tittarna kan inte ana hur programmakarna väljer bort avgörande information utan de förutsätter och tror att all sanning rapporteras.

Men det är alltid den ena partens version som beskrivs. Myndigheternas talespersoner misskrediteras och klipps in på så ofördelaktiga sätt som möjligt. Dramaturgin är mycket genomtänkt med fokus på de oskyldiga vuxna. Från tomma gungor och gråtande vuxna till socialtjänstens grå tornliknande husfasad och häktets taggtrådsomgärdade tak.

Detta är nämligen programidén med Uppdrag granskning. Allt för att väcka starka känslor som leder till hat emot tjänstemän och politiker. Mordhot har riktats emot politiker i Sandviken som följt lagen och sitt uppdrag.

Dessutom visas en skrämmande okunskap i programmet av de frågor som journalisten ställer i sitt förhör av ordföranden om lag och rätt i sammanhanget.

Skulle socialtjänsten arbeta på det sätt som journalisten kräver i frågorna till ordföranden så skulle inga utsatta barn bli hjälpta i de mest självklara fall. Då skulle tillsynsmyndigheterna skrika till både om sekretessbrott och tjänstefel.

Granskning av myndigheters ingripande är mycket viktig, men frågan är om journalisterna har kompetens att bedöma barns utsatthet. Särskilt när man anger som orsak till socialtjänstens felbedömning att det handlar om föräldrar som i övrigt utåt sett fungerar väl.

Här har vi ett problem som också är socialtjänstens – att inte förföras av att fasaden i en familj ser välfungerande ut, med föräldrar som har förmåga att uttrycka sig väl.

I debatten bland socialarbetare har alltid funnits en oro att Lagen om vård av unga (LVU) blir en klasslag. Att det är lättare visa på problem hos de föräldrar som redan har det svårt, är ensamstående och lever med missbruk och har ett svagt socialt nätverk där är det lättare att ta barn omhand.

Jag vill bara visa några korta exempel på vad forskning visat om just svårigheten att omhänderta barn idag trots att vi har en tvångslagstiftning (LVU) och en rättsprocess där alla parter har egna juridiska ombud.

En allmän missuppfattning är att socialtjänsten åker omkring och omhändertar barn på eget bevåg. I en svensk kommun där alla 599 orosanmälningar om barn under ett år följdes upp, visade det sig att hälften av anmälningarna inte utreddes vidare efter bedömning. Resultatet blev efter att 234 utredningar genomfördes, att 118 barn fick stöd av socialtjänsten i olika former, och endast 5 barn omhändertogs med tvång (LVU). På liknande sätt ser det ut i landet i övrigt.

Alla som arbetar med barn har en skyldighet att anmäla om de har en misstanke att barn behöver samhällets stöd. Forskning visar att i alla yrkesgrupper fungerar denna anmälningsskyldighet dåligt, och sämst är mödra- och barnhälsovården som anmäler sin oro i 10 – 15 procent. Skola och polis gör fler anmälningar och då handlar det mest om utåtagerande barn.

När det gäller de svåraste fallen – misshandel och sexuella övergrepp – är problemet än värre. I en studie som jag medverkade i under 90-talet i en granskning av samtliga LVU-ärenden i landets kammarrätter (förvaltningsdomstol) när det gällde barn i åldrarna 0 – 12 år, visar resultatet bland mycket annat att barn utsatta just för misshandel och sexuella övergrepp omhändertogs i minst utsträckning. Enklast var omhändertagande av barn till missbrukare.

Jag har sedan 70-talet arbetat med utredningar av barn, medverkat i rättsprocesser i förvaltningsdomstolar samt granskat otaliga utredningar om barn och uttalar mig utifrån denna min erfarenhet, samt vad forskning visat.

Min erfarenhet under 40 år är entydig – barnens rättssäkerhet är svag i jämförelse med föräldrars och andra vuxnas rätt.

Socialtjänstens uppdrag är att i första hand alltid erbjuda stöd och hjälp och samarbeta med föräldrar även i de svåraste fallen, men när det gäller misstanke om övergrepp så finns en skyldighet att agera kraftfullare till barns skydd. Jag har svårt att tänka mig att allmänheten tycker annorlunda.

Bris hjälptelefon och mail talar också ett tydligt språk. Över 23 000 barn kontaktar Bris (Barnens rätt i samhället) årligen av olika skäl. Dessa barn har oftast ingen sett eller hört, det vill säga det är okända barn för socialtjänsten.

För er som blivit upprörda rekommenderar jag Bris hemsida. Där finns anledning att uppröras över alla barn vi i vuxensamhället inte ser. För barnens skull behövs fler modiga vuxna.

Hjördis Flodström Enquist

Universitetsadjunkt vid ­socionomutbildningen

Högskolan i Gävle