Barn i Gävle kommun far illa alldeles i onödan. Revirtänkande och stelbent byråkrati gör att det samarbete mellan olika instanser som lagen stadgar inte fungerar. En konsultrapport som presenterades häromdagen visar på stora brister.

Enligt lag socialtjänsten, sjukvården, polisen och skolan samarbeta för att ta hand om barn som far illa. Insatserna för små barn är dessutom få, enligt konsultens rapport.

Så kan vi alltså inte ha det. Barn måste värnas i alla lägen, barns bästa måste alltid ha förtur. Majoriteten av kommunens insatser, sådana de nu är, riktar sig mot äldre barn (upp till 18 år). Samarbetet inom kommunen brister framför allt när det gäller invandrade barn, barn med multipla problem, barn med neuropsykiatrisk problematik, barn med psykiskt sjuka föräldrar samt barn med utvecklingsstörning eller svag begåvning.

Här finner man alltså några av dem mest utsatta barngrupperna. De som redan från början är i behov av allt stöd och omtanke de kan få. Nu far de i stället illa därför att ett rent revirtänkande mellan de instanser som tillsammans ska hjälpa dem i tillvaron gör att de inte kan samarbeta. Det anses alldeles för jobbigt och krävande att engagera sig i fall som man anser tillhör andra förvaltningars ansvarsområde.

Man tror knappast det är sant. I nådens år 2009 tillåts barn med svårigheter fara illa därför att det är för ”jobbigt och krävande” att sträcka ut en hand till en annan förvaltning och samarbeta. Konsultrapporten påpekar, mycket riktigt, att det inte finns några genvägar. Samarbete kräver tid och resurser och då måste man se till att alla bitarna finns på plats.

Om man kan förbättra samarbetet innebär det också att färre behöver placeras i till exempel familjehem eller på institutioner. Det skulle inte bara barnen tjäna på, vilket ju är det viktigaste. Också kommunen skulle, rent ekonomiskt, tjäna på det. I dag är 189 barn placerade i familjehem eller på institutioner. Det kostar Gävle kommun totalt 81,4 miljoner kronor. Pengar som skulle kunna användas på andra håll i verksamheten, till exempel till att förbättra samarbetet mellan förvaltningarna...

Man kan också ta lärdom av Västerås och Umeå där man påvisat att satsningar på omkring tio miljoner kronor upp till tre år har gett god effekt. För det är ju så att förebyggande arbete alltid lönar sig. ”Unga i drogmissbruk och utanförskap kostar enorma pengar”, som socialchef Christine Hemborg noterar. Men, påpekar hon, det krävs också ett nytt sätt att tänka.

Så är det naturligtvis. Ett nytt tänkande när det gäller att ta hand om utsatta barn måste genomsyra berörda förvaltningar. Revirtänkandet måste bytas mot ett där barnens bästa kommer i första hand, en verksamhet som styrs av empati och hela tiden med FN:s barnkonvention för ögonen. Det är det minsta man kan kräva av de förvaltningar som får det stora, tunga ansvaret att ta hand om och skydda barn som far illa, eller helst innan de far illa...

GD 18 APRIL 2009