Ingen har väl undgått den massiva kritik som har riktats mot regeringen och den myndighet som i över 60 år har utgjort ryggraden i svensk underrättelsetjänst, Försvarets Radioanstalt ( FRA), sedan den antiliberala lagen om signalspaning i kabel klubbades igenom med knapp majoritet i riksdagen. Lex Orwell, var bara förnamnet jämrade sig besvikna liberaler som trodde att en röst på något av allianspartierna skulle trygga individens frihet och integritet. Ingen trodde väl att alliansen skulle prioritera statsmakten och byråkratin före folket. Garanterade privata sfärer, rättssäkerhet och kontrollmakter har ju alltid varit borgerlighetens sätt att freda civilsamhället utanför staten.

Men förändringens vindar viner obestridligen. Genom FRA-lagen har regeringen Reinfeldt exponerat en obegriplig lomhördhet, dels inför det kraftfulla motståndet som sitter djupt rotat i den svenska folksjälen, dels inför de ledamöter som via personval äntrade riksdagen. Personvalda ledamöters våndor inför att svika väljarna och den egna ideologiska övertygelsen, negligerade alliansen partiledare. Istället lät de partipiskan vina. En osmidig behandling som påvisar att regeringen har förlorat kontakten sina grundläggande idéer. Devisen ”Förändra er eller dö”, som varit de nya moderaternas rättesnöre de senaste åren, tycks ha offrat liberalismens kärna på pragmatismen altare. Och vips har större värden bytts bort mot mindre.

Låt oss fastslå: det råder en bred politisk enighet mellan alliansen och socialdemokraterna om att kabelspaning behövs, samt en konsensus om att spaningen måste regleras. Den bittra striden har legat på en annan nivå - mellan försvarsdepartementet och justitiedepartementet - och gällt hur reglerad spaningen ska vara. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har nu skördat poäng genom att lyssna på folkets välgrundade kritik och lova en reträtt vid eventuellt maktskifte, till skillnad från statsminister Reinfeldt som har argumenterat som om alla meningsmotståndare var mindre vetande; även de egna kollegorna från riksdagen.

I torsdags tog sakläget dock en ny vändning, när SVT rapporterade att sex folkpartister; Camilla Lindberg som röstade nej, Birgitta Ohlsson som lade ner sin röst samt ytterligare fyra ledamöter, är redo att göra upp med oppositionen om att skrota lagen i sin nuvarande form. De undviker klokt nog att gemensamt precisera sina krav närmare, men klart står att de vägrar acceptera massavlyssning utan att någon brottsmisstanke föreligger.

Går dessa ledamöter över på oppositionens sida, råder en majoritet i riksdagen för att riva upp lagen i höst. Då står vi onekligen inför en regeringskris.

Nu återstår bara en sak för statsminister Reinfeldt att göra; han måste visa prov på moget ledarskap och bjuda in oppositionen till nya överläggningar om lagen. Genom att tillsätta en parlamentarisk utredning signalerar han att regeringen tar riksdagen och väljarna på allvar.

En svidande prestigeförlust ja, men alternativkostnaden är långt mycket större. Så stor att regeringen förmodligen inte kommer återhämta sig ifrån den.

GD 19 JULI 2008