Men det är uppenbart att det behövs.

Problemet med att kommuner tar sig rätten att splittra äldre när en av dem blir för dålig för att bo hemma har varit ett problem under lång tid men det var för ett par år sedan som frågan fick verkligt stor uppmärksamhet efter att några uppmärksammade fall lyftes fram i massmedier.

2010 var det blott en bråkdel av landets kommuner som garanterade att äldre par får fortsätta att bo tillsammans även när en av dem behövde flytta till ett mer anpassat boende. (Gävle var inte en av de 44 kommuner det rörde sig om. Ett oenigt fullmäktige röstade för övrigt ner en motion om att inför parboendegaranti i kommunen sommaren 2010).

Ett liv av kärlek och gemenskap och en önskan om att skiljas åt av döden, inte av snåla kommuner, har i allt för många fall negligerats. Sveriges kommuner och landsting ryckte ut till försvar för kommuner som valde den hjärtlösa linjen och reducerade åldringars kärleksliv till termer om vårdbehov, platsbrist, juridiska kringelikrokar och pengar.

Men trots den massiva uppmärksamheten och den starka upprördheten som präglade rapporteringen har landets kommuner fortsatt att splittra människor. Vi kunde läsa om ett sådant fall i Gävle i dagens GD där 90-åriga Margareta Forsman och 88-åriga Lennart Forsman tvingats bo isär sedan i somras. Ansökan om att få bo tillsammans på ett äldreboende avslogs.

I och med den nya lag som trädde i kraft i går som säger att alla som vill ska kunna fortsätta att bo ihop även på äldreboendet har paret Forsman från Gävle och många andra fått hopp.

Lena Isokivelä, uppdragschef på omvårdnadsförvaltningen, säger till GD att hon räknar med att kunna erbjuda alla par som vill boende. Hon säger också att hon inte tror att intresset är så stort och att kommunen kommer att kunna hantera dem som vill ha gemensamt boende.

(Bra förstås, men jag kan ju inte låta bli att undra varför inte alla som vill redan bor tillsammans i så fall?)

Det är positivt att regeringen valt lagvägen att sätta hårdare press på kommunerna vad gäller parboendegaranti, men kommer den att efterföljas?

Tyvärr är ju rubriker om att kommuner brutit mot socialtjänstlagen i olika frågor inte helt ovanliga, bland annat vad gäller vård för missbrukare (något de har rätt till enligt socialtjänstlagen) eller bostad för människor med särskilda behov. Kommunernas tillkortakommanden att efterfölja socialtjänstlagen fick riksdag och regering att 2006 införa en tidsgräns i socialtjänstlagen och 2008 i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den innebär att beslut måste verkställas inom tre månader. Klarar inte kommunen det måste den anmäla sitt misslyckande till Socialstyrelsen. Siffror som Sveriges Radio presenterade i somras visar att misslyckandena med att klara tidsfristen är många.

Kanske inte så hoppfullt med andra ord och en påminnelse om att nya lagar inte alltid räcker. Det måste finnas en verklig vilja också. Finns den? Det återstår för kommunerna att bevisa.