I dag ägnar jag min söndagskrönika åt att försöka svara på kommentarer som jag fått i insändare och på gd.se/ledare/debatt, apropå mitt svar på Olle Ljungbecks debattartikel förra söndagen (14/10), som i sin tur var en replik på min ledare söndagen innan (7/10). Några har tyckt att de svar jag hittills gett inte har varit tillräckligt klargörande.

Frågan som jag fått om huruvida alla som vill ha en restriktiv flyktingpolitik är främlingsfientliga eller inte är principiellt grundläggande. Alla bör fråga sig själva: Är det den förda politiken det är fel på, eller är det utlänningar som människor som det är fel på?

Landar man på den sistnämnda ståndpunkten är det logiskt att vilja ha så lite invandring som möjligt, eftersom då, enligt detta resonemang, varje invandrare skulle göra Sverige sämre. Men man tvingas ändå hantera frågan om man, trots sin uppfattning att utlänningar skulle vara en sämre sorts människor, ändå tycker att det är moraliskt rimligt att Sverige ger skydd åt skyddsbehövande?

Uppfattar man att alla människor, oavsett etnicitet, har samma förmågor, och att det är rätt att ge skyddsbehövande skydd, men är kritisk till den förda politiken – då är det en annan sak.

För politik går att förändra. Steg för steg kan alla politiska områden förbättras och kostnaderna effektiviseras.

Integrationspolitik kan inte vara ett undantaget politikområde där ingen förbättring är möjlig. Tycker man det så innebär ju det att man åter landar i en uppfattning att utlänningar är mindre begåvade människor, omöjliga att integrera i det svenska samhället.

Svaret på den inledande frågan är således att en del som tycker att svensk integrationspolitik fungerar dåligt faktiskt är rasister och främlingsfientliga, men givetvis inte alla – lika lite som att alla som tycker det är moraliskt riktigt att erbjuda skydd för skyddsbehövande skulle försvara dagens flyktingpolitik på varje punkt. Det sistnämnda är en vanlig missuppfattning (i bland sannolikt en avsiktlig sådan).

Att förbättra den svenska integrationspolitiken är akut. Regeringen är på rätt väg och har gjort en hel del vad gäller att samordna flyktingpolitiken med arbetslinjen och ändra kontraproduktiva bidragssystem, men reformtakten måste accelerera.

Talet om ”ekonomiska flyktingar”, och att sådana till och med skulle vara i överväldigande majoritet, är dock, som så mycket annat i denna debatt, en myt. Önskan om att bli bidragsförsörjd är inte asylskäl.Sveriges erbjudande är frihet från förtryck.

Tanken att Migrationsverket skulle fatta felaktiga beslut till 90-99 procent faller på sin egen orimlighet. De som hävdar så har bevisbördan: Vilka flyktingar skulle inte ha egentliga asylskäl? Med vilken matematik räknar man fram att de som har riktiga asylskäl skulle vara ”försvinnande få”?

En moralisk flyktingpolitik ger skydd när skyddsbehov finns. Upphör dessa, kan det ändå finnas skäl för fortsatt vistelse i Sverige om man rotat sig här. Annat vore inhumant.

Krav på arbete och utbildning, eller i alla fall sysselsättning, ska självfallet ställas. Det är moraliskt riktigt att man gör rätt för sig och så långt möjligt motpresterar det skydd man får av Sverige genom att arbeta – arbetslinjen bör självfallet gälla lika för alla som bor i Sverige.

Att omgående få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden är dock för de flesta förstås inte realistiskt, och till stor del blir det i praktiken fråga om konstlade jobb. Men rutiner i form av sysselsättning, om än konstgjord och subventionerad sådan, är viktiga, särskilt för dem med traumatiserande händelser i bagaget.

Kriminalitet tas av någon anledning ofta upp i debatter kring invandrar- och integrationspolitik – som om inte kriminalitet vore ett problem i sig, och inte löses av att man delar in brottslingar i olika etniska grupper.

De som läser GD regelbundet vet att jag ofta skrivit ledare om att kriminalpolitiken på alla punkter måste uppgraderas. Gör man det så bekämpar man ju all kriminalitet. Inskränker man flyktingpolitiken har man däremot all brottslighet kvar som inte begås av asylsökande.

Hedersbrott är en av de allra grövsta formerna av brott, där föräldrar tar livet av sina döttrar (och i förekommande fall även söner), och där det enda ”brott” dessa begått är kärlek och frihet – kärlek till ”fel” person och frihet att kräva att få bestämma över eget sitt liv. Hedersbrott bör rimligen ligga mycket högt på en straffskala och vara en särskilt försvårande omständighet.

Men – hedersbrottslighet kommer man ju inte åt genom minskad invandring. För: skulle de drabbade ungdomarna haft ett bättre och friare liv, mindre kringgärdat av hederskultur, om de avvisats till sina hemländer? Knappast.

Att hedersbrott begås av vissa som har asylskäl är inget rimligt skäl för att neka samtliga skyddsbehövande skydd.

Slutligen. På gd.se/ledare har några tagit upp idén att Sverige ska växla spår genom att stänga våra gränser men öppna flyktingläger i grannländer till länder varifrån många flyr.

Men det är ju inte helt oproblematiskt. En förutsättning är att ett grannland upplåter territorium för svenskfinansierade och svenskorganiserade flyktingläger. Och den viktigaste motfrågan är: är bistånd till flyktingläger utomland ett skäl för att neka skydd för de skyddsbehövande som trots allt ändå kommer till Sverige?

Min sammanfattning är: En moralisk flyktingpolitik öppnar dörren för dem som är i behov av skydd, men kräver givetvis motprestation i form av laglydnad och, så långt möjligt, försörjning genom arbete.