Mona Sahlin brottades med vikande popularitetssiffror och intern kritik under hela sin tid som partiledare och hon tvingades till slut – motvilligt – att avgå ett par månader efter valet och partiet tvingades skramla fram en ny partiledare till extrakongressen i mars 2011. Entré Håkan Juholt som valdes till ny partiledare under en sällan skådad klang- och jubelföreställning under extrakongressen.

Juholt kom aldrig längre än till att förklara att de skulle återkomma till vilken politik de skulle föra och när han väl sa något blev det inte alltid så lyckat. För att uttrycka sig diplomatiskt.

Hans partiledarkarriär blev rekordkort och så stod de där igen. Opinionssiffror kring 20-strecket, ingen partiledare och ingen politik.

Detta svårt sargade parti var vad Stefan Löfven ärvde och förväntningarna på honom var, och är, skyhöga.

Stefan Löfven står i bjärt kontrast till Håkan Juholt.

– Han är eftertänksam och påläst.

– Han är en omvittnat god ledare som i sin roll som Metallbas vågat ta lika kontroversiella som nödvändiga beslut.

Lägg till detta att han är en habil talare och debattör. Han är helt enkelt en skicklig, pålitlig partiledare.

Men borde då inte Socialdemokraterna vara större? Jo, åtminstone med socialdemokratisk logik. Om vi bara blir av med Mona Sahlin blir det bra. Om vi bara blir av med Håkan Juholt blir det bra.

Men Socialdemokraternas problem är av äldre datum än Stefan Löfven, Håkan Juholt och Mona Sahlin. Partiets problem handlar inte primärt om partiledaren.

”All vinst som görs inom den skattefinansierade verksamheten i vårdsektorn och omsorgen samt skolan skall återinvesteras i den skattefinansierade verksamheten”, kräver Gävles gammelröda socialdemokrater i en motion till partikongressen som hålls i april nästa år. Elin Lundgren, ordförande i Gävle Arbetarekommun, tror att många kommer att motionera mot vinstintresset.

Den s-märkta majoriteten i Gävleborgs landsting har mer eller mindre bestämt sig för det gamla hederliga sättet för partiet att lösa penningproblem, genom att höja skatten.

Samtidigt i partihögkvarteret:

– Stefan Löfven och partiledningen presenterar hur de tänkt sig att Sveriges färdriktning för konkurrenskraft och fler jobb ska tas ut och kallar det för affärsplan

– Leif Pagrotsky har på partiledningens uppdrag funderat över vilken skattepolitik partiets ska driva. Han förespråkar inga större förändringar och tycker att såväl rutavdraget som jobbskatteavdraget ska vara kvar.

Förslagen som på senaste tiden kommit från å ena sidan Socialdemokraterna i Gävleborg och å andra sidan Socialdemokraterna centralt är en utmärkt illustration av splittringen som fortsätter att plåga partiet.

När Stefan Löfven besökte Gävle på måndagen passade Gefle Dagblad på att ställa ett antal frågor från läsarna (tv-intervju kan ses på GD-webben). En av dem handlade just om vinstförbud i vård, skola, omsorg.

Stefan Löfven säger att partiet vill begränsa vinsterna men tror inte på ett förbud.

Räkna med debatt om det på kongressen nästa år.

Dessutom saknas konkretion om vilken väg Socialdemokraterna ska gå.

Den kritik som många riktade mot Håkan Juholt (inte minst på den här sidan), nämligen att han aldrig kom med några besked om partiets politik kan ju faktiskt också gälla Stefan Löfven.

Enstaka utspel ger ingen partilinje!

Stefan Löfven har varit en bra fallskärm för partiet, opinionsfallet som accelererade under Håkan Juholts tid, har bromsats upp men tendenser i den senaste tidens opinionsmätningar tyder på att det nog inte räcker.

I Aftonbladet/United Minds mätning som presenterades på måndagen tappar Socialdemokraterna 1,7 procentenheter och landar på blygsamma 31,4 procent av väljarstödet, en siffra som med Juholttiden i färskt minne är okej men historiskt sett för partiet och dess medlemmar, som fortfarande ser sig som ett 40 procent-nåntingparti, är en katastrof.

”Det bekommer mig inte speciellt mycket”, svarar Löfven när GD frågar om de vikande opinionssiffrorna.

Fan tro´t.

KARIN BERGKVIST

Politisk redaktör

karin.bergkvist@gd.se