Att titta på direktsändningen när Svenska akademiens ständige sekreterare på flera språk meddelar vilken för mig fullständigt obekant författare som får priset missar jag ogärna. Och visst är det roligt att se entusiastiska forskare, utan tvekan tillhörande världens intelligensreserv, med stor förtjusning redovisa för de olika vetenskapliga områdenas pristagare och läsa upp motiveringar som vi vanliga dödliga inte har en chans att förstå något av. Det handlar saker som celler, kvantsystem och G-proteinkopplade receptorer.

Nobelpriset omges förstås av tyckande och politiska utspel. Allt från de sedvanliga invändningarna mot litteraturpristagarens bristande folkliga bredd till att de är för många män som prisas.

Men ändå är de svenskutdelade priserna traditionstyngda och allvarsamma och vi får en känsla av att akademierna vet vad de gör. Ingen tvivlar väl på att de grånande farbröderna som får vetenskapspriserna är briljanta forskare eller att författaren är fantastisk, trots blygsamma kommersiella framgångar. Och även om vi tvivlade, hur skulle vi som har basala kunskaper i fysik och kemi och som hellre tar med en deckare än Mo Yans senaste till hängmattan egentligen kunna ha en åsikt?

Men om nobelprisen som delas ut i Sverige – åtminstone numera – är blygsamt kontroversiella så kan vi lita på våra kompisar västerut.

I år har den norska nobelkommittén med sitt beslut att tilldela Europeiska unionen priset lyckats reta upp ovanligt många, vilket säger en del då de ifrågasatta, kontroversiella pristagarna varit många genom åren. (Henry Kissinger, Yassir Arafat, Shimon Perez, Yitzhak Rabin, Barack Obama, för att nämna några exempel).

Eva Franchell, ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet, skriver att hon trodde att det var ett skämt och fortsätter med att nobelpriset förtjänar bättre pristagare. Även annars EU-vänliga skribenter och politiker har uttryckt förvåning och irritation, såväl nationellt som internationellt. Och i det EU-fientliga Norge mottogs beskedet på sina håll med bestörtning.

Kontinenten Europa har plågats av ständiga krig sedan romarrikets fall på 400-talet. Efterverkningarna av de båda världskrigen under 1900-talet ser vi fortfarande men EU har varit centralt i läkearbetet. Fredsprojektet EU är det bästa som hänt Europa och förhoppningsvis kan fredspriset ge en påminnelse om hur viktigt det är att ständigt komma tillbaka till detta EU:s grundfundament, att lägga det förgångna bakom sig och jobba framåt för fred. Att öka denna zon för fred är något att sträva efter och därför är det fantastiskt att det Balkan – där det faktiskt skedde folkmord så sent som under 1990-talet – nu går i alltmer demokratisk riktning med siktet inställt på EU-medlemskap.

Att ifrågasätta EU som fredspristagare är en sak, men det är beklämmande att så många ifrågasätter EU:s historiska betydelse som fredsprojekt.

”EU:s politik gör miljoner människor fattiga och arbetslösa, det ökar spänningarna i Europa”, konstaterade V-ledaren Jonas Sjöstedt i en kommentar och på sin blogg skriver han ”För vad får EU fredspriset?”.

Historielöst, till och med för att komma från en vänsterpartist.

I dag är EU:s grundläggande uppdrag mer aktuellt än någonsin. I den ekonomiska krisens spår har gamla konflikter kommit upp till ytan. Groll från andra världskrigets dagar mellan Tyskland och Grekland får samarbetet att gunga. Och det finns tyvärr medlemsländer i EU som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Hur romer behandlas i Bulgarien är skamligt, hur Ungern begränsar yttrandefriheten likaså.

EU har mycket att göra om det ska gå att leva upp till de vackra orden i prismotiveringen: ”Nobelkommittén vill fokusera på vad den ser som EU:s viktigaste resultat: dess arbete för fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter”.

KARIN BERGKVIST

Politisk redaktör

karin.bergkvist@gd.se