Vilse i fiskdisken
Det talas ofta och gärna om konsumentkraft och hur konsumenterna ska förändra vad butikerna säljer.
Relaterat
Artikelbilder
Foto: Scanpix
Men det är sannerligen inte lätt alla gånger att navigera rätt bland miljö-, krav- och rättvisemärkningarna. Det kan vara svårt att hålla koll på vad som är okej att äta och vad som inte är det.
Som fisk till exempel.
Vi får ständigt höra att vi äter för lite fisk. Fisk är nyttigt och kunde vi få fler att äta annan fisk än den färdigskurna rektangulära sorten med panering på skulle det få positiva effekter på folkhälsan.
Men hur var det nu, vilka sorter fick man äta? Torsk, nej, inte det. Jo förresten, om den är fiskad i Berings hav. Eller?
Rödspätta går bra. Ja, fast bara om den inte är bomtrålad eller garnfångad i Östersjön eller Nordsjön.
Ål? Nej, absolut inte (men det bryr sig å andra sidan mest skåningar om). Är odlad fisk verkligen så himla bra? Hur är det med sjöbottnarna i de norska fjordar där den norska laxen odlas?
Nu har Naturskyddsföreningen återigen kommit med en undersökning som visar att rödlistad fisk säljs i svenska fiskdiskar. Den här gången har man siktat in sig på djuphavsfisk, bland annat rödtunga. Av 57 undersökta matvarubutiker i Sverige säljer 37 djuphavsfisk, och 43 av 44 fiskdiskar utanför livsmedelskedjorna, visar undersökningen.
Många av djuphavsfiskarna beskrivs som extra hotade eftersom de, liksom rödtungan, ofta har långsam tillväxt och låg reproduktion. De är dessutom viktiga för ekosystemet för att de tar hand om nedfallande material och motverkar döda bottnar.
Ica Sverige (19 av 27 undersökta Ica-butiker sålde rödlistad djuphavsfisk) säger att de redan i dag rekommenderar sina handlare att inte handla med rödlistade fiskarter. Att sådana påtryckningar inte alltid funkar är ju Ica Maxi i Gävle ett bevis för som fortsatt att sälja jätteräkor trots att såväl miljöorganisationer som Ica centralt försökt stoppa försäljningen.
Självklart är det bekvämt för Ica centralt att säga att det är upp till varje butik vad de ska sälja. På samma sätt som det är bekvämt att säga att konsumenterna måste säga ifrån och att så länge konsumenterna vill ha något är det okej att sälja.
Men ska konsumenterna verkligen behöva mer än grundläggande kunskap för att kunna navigera rätt bland maten? De flesta vet väl vid det här laget att ålen är direkt utrotningshotad och att ett ofattbart djurplågeri ligger bakom kinakrogarnas gamla klassiker hajfenssoppa. Men hur många kan hålla koll på att de köper rätt sorts eller rätt fångad tonfisk eller rödspätta?
Grundläggande kunskaper kan man kräva av konsumenterna, men man kan förstås också kräva engagemang och miljöinsikt från butikerna. Och kloka politiska beslut!
Fiskeindustrins rovfiske genom åren har resulterat i att allt fler fiskearter hamnar på Artdatabankens rödlista över hotade arter. Tillståndet för fisken i världshaven är katastrofal! Men fiskeindustrins lobbyister är effektiva och politiker ovilliga att stöta sig med den mäktiga industrin – så de för världshaven så viktiga besluten uteblir.
Fortfarande behandlar EU – liksom man gör överallt i världen – fiskefrågan uteslutande som en näringspolitisk fråga. Så fort en återhämtning sker av ett bestånd (som torsken i Östersjön till exempel) ökar kvoterna och kollapsen är ett faktum igen.
Fiskefrågan borde förstås vara en miljöfråga och känsliga områden i havet skulle behöva skyddas för att återställa havens ekosystem. I stället fortsätter det slösaktigt ansvarslösa fisket.
Och i stället för att gå i livsmedelsbutikerna och välja från en buffé av god, nyttig och icke-hotad fisk får vi hålla oss till säkra kort, eller äta eftertraktade fiskdelikatesser med ett stygn av dåligt samvete.
