En enkel men genial bredsida till Kulturhuset i Stockholm och dess konstnärlige ledare Behrang Miri, ansvarig för arbetet med barn- och ungdomsverksamheten där.

Det var ju han som stod bakom Kulturhusets beslut att rensa ut Tintin från bibliotekets hyllor. Ett beslut som han hade fattat i samråd med personalen och som han argumenterade för i en stor artikel i tisdagens Dagens Nyheter. Ett beslut som han också ivrigt försvarade i TV på tisdagsmorgonen.

Men han möttes av en proteststorm som uppenbarligen blåste omkull alla tidigare beslut, för redan före lunch på tisdagen dök det upp ett pressmeddelande från Kulturhuset om att Behrang Miri ändrat sig och backade från det beslut han så ivrigt försvarade en stund tidigare. ”Jag ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”, konstaterade den uppenbarligen tillrättavisade Miri i pressmeddelandet.

Sätter vi Tintin i Kongo i dagens kontext blir albumet rasistiskt. Sätter vi det i perspektiv till den tid då det skrevs, är det snarare ett intressant tidsdokument. Ja, sett med vuxna ögon då. För barn är Tintin – bara Tintin. Oftast läser barn blott en bra berättelse, skrattar åt tokigheter och lämnar åt oss vuxna att läsa in politiska spörsmål och fördomar i texten.

Förlaget som ger ut Tintin har för övrigt sedan länge ett utmärkt förord till Tintin i Kongo där just tidskontexten förklaras och varför människor beskrivs som de gör i albumet. Det är ju så vi människors tidigare gjorda dumheter ska tacklas, genom att lyftas fram i ljuset och läsas om igen och diskuteras. Det är aldrig rätt att gömma undan och att censurera, att skapa en falsk verklighet där inga rasistiska texter någonsin existerat.

Daniel Gustavsson, serietecknarbibliotekarie vid stadsbiblioteket i Gävle, konstaterar att Tintin kommer att stanna i bokhyllorna och han sammanfattar frågan väl: ”Jag vill inte censurera, biblioteket ska bjuda på allt”, säger han till Gefle Dagblad.

Det är glädjande att Kulturhuset backar men det är skrämmande att beslutet överhuvudtaget fattades. Och vad har de för inställning i frågan egentligen, utan en ilsken opinions granskande blickar? Det är oroväckande hur den konstnärliga ledaren – och uppenbarligen många andra på Kulturhuset – så lättvindigt var beredda att gå ännu längre än att ta bort Tintin. Innan Behrang Miri tvingades backa konstaterade han att han bett sin personal att kontrollera om det fanns fler böcker i bibliotekets hyllor som inte borde vara där. ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”.

Hur skulle i så fall en sådan bortrensning ske? Vilka böcker bannlysas?

Elsa Beskows vackra barnböcker innehåller sin beskärda del av barnaga. Astrid Lindgrens böcker likaså. Pippi Långstrumps pappa är negerkung. Och hur ska böcker som Anne på Grönkulla i hanteras? De böckerna – där huvudpersonen gärna lyfts fram som ett kvinnorättsföredöme – är ju en enda lång uppvisning i vit homogenitet, inget annat än förklädesklädda medel- och överklassflickor där inte. Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn var arga inlägg mot slaveriet i USA men har på grund av sin vokabulär tolkats som rasistiska av många.

Kulturhuset strävar efter att arbeta med frågor kring diskriminering och genus. Det är en lovvärd satsning, men att göra det med ett begynnande bokbål är fel!

KARIN BERGKVIST

Politisk redaktör

karin.bergkvist@gd.se