Enligt Barnkonventionens tredje artikel ska barnets bästa alltid sättas i främsta rummet.

I utlänningslagen finns en paragraf om barnets bästa som lyder: ”I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.” Enligt Migrationsverket är det inte alltid bäst för barnet att stanna i Sverige, ibland kan det bästa vara att återförenas med föräldrarna i hemlandet eller i ett annat land.

Vad som är barnets bästa är med andra ord en tolkningsfråga och tur är väl det eftersom alla fall är olika – en given mall för vad som är barnets bästa går inte att sätta. Men i fallet med den tvååriga Haddile, som fått stor medial uppmärksamhet de senaste dagarna, har ”barnets bästa” uppenbarligen tolkats på sämsta tänkbara sätt.

Haddiles mamma lämnade henne när hon var 20 dagar gammal och flickan blev kvar hos en man som inte var hennes pappa. Haddile for illa under den perioden och hamnade hos sin skånska fosterfamilj där hon bott sedan dess.

I somras kom besked från Migrationsverket: Haddile ska avvisas från Sverige till Frankrike och återförenas med sin mamma. Det skulle (tveksamt förvisso efter så lång tid) kanske ha kunnat varit en bra idé om det varit så att flickans mamma verkligen fanns där men var mamman befinner sig vet ingen. För ett år sedan kontaktade en kvinna som sade sig vara flickans mamma Algeriets ambassad i Stockholm och ville återförenas, men sedan hördes inget mer. Några belägg för att hon befinner sig i Frankrike finns inte alls. Migrationsverket hävdade dock att flickans behov av omsorg är tillgodosett i Frankrike.

Haddile har ingen anknytning till landet mer än att hon via sin algeriska mor har medborgarskap.

Nu har Migrationsverket backat en aning och säger att flickan ska bo kvar i sitt familjehem medan man fortsätter att leta efter de biologiska föräldrarna i första hand och andra släktingar i andra hand.

Det är positivt att flickan får stanna hemma hos sin familj under tiden. Men om vi i Sverige menar allvar med att vi alltid ska ha barnens bästa för ögonen finns det några i det närmaste tabubelagda frågor som måste upp på bordet.

Haddile har bott hos sin svenska familj i två år och fosterföräldrarna vill adoptera henne, det tycks i nuläget dock vara uteslutet. Men hur länge är det rimligt att en liten flicka och den enda familj hon känner ska stå till förfogande om en eventuell biologisk förälder dyker upp? Ett år till? Två? Tio?

Någon gång blir det väl för sent även för en biologisk förälder att hävda rätten till sitt barn?

Det är lätt för vilken förälder som helst att känna medömkan med en mamma eller pappa som av olika skäl inte kan vara tillsammans med sina barn, men det är faktiskt just barnets bästa som ska vara vägledande, inte föräldrarnas.