En anrik rättighet
Allemansrätten är en sedvanerätt som är inskriven i grundlagen och ger oss en unik tillgång till vår natur.
Relaterat
Det är ett stycke svensk kultur, omhuldad och hyllad – en rättighet som vi gärna skryter om för hitresta, utländska besökare från länder där naturen är något förunnat de som har möjlighet att köpa ett hus med egen tillhörande mark eller vid stranden.
Allemansrätten gäller alla som färdas till fots, med skidor, cykel eller till häst och rättigheterna är långtgående. Vi får vistas nästan överallt i naturen, men inte för nära boningshus. Vi får tälta en natt, bada, åka båt och gå i land på en strand (återigen inte för nära boningshus) och plocka bär och svamp för att nämna bara några få exempel.
Listan över vad vi inte får göra är längre. Vi får exempelvis inte ta eller skada bär och buskar, inte jaga, störa eller skada djur, ta fågelägg eller röra djurens bon och ungar. Vi får inte gå över åkrar, köra motorfordon i naturen, inte elda om det är för torrt, inte ta eller skada träd och buskar och vi får inte skräpa ner.
Självklart för de flesta men tyvärr långtifrån alla. Det tillhör ju tyvärr inte ovanligheterna att hitta ölburkar, gamla soffor, batterier och annat skräp i naturen – ditforslat av människor som tycks tycka att det är obeskrivligt ansträngande att i stället köra dem till tippen.
Detta har alltid förekommit och är ingalunda något nytt fenomen, även om det lätt kan låta så när man diskuterar. Men när småorter som Mehedeby, strax utanför Tierp, fördubblar sitt invånarantal när 500 bärplockare kommer dit blir kulturkrocken total.
Ryktet om att det är fritt fram att komma till Sverige och plocka bär tycks ha spritt sig i övriga EU men kunskapen om de skyldigheter som kommer med utnyttjande av allemansrätten är minst sagt klena.
Den som tar en åktur med bil till Mehedebyskogarna (eller som spanar ut genom tågfönstret) kan se facit av två månaders bosättningar. Skogen är sargad och överallt syns skräp. De som bor i området är av naturliga skäl missnöjda.
Det intresse som visas kommer från alla som ser en chans att göra förändringar av allemansrätten. Starka markägarintressen har länge lobbat för att begränsa allemansrätten och stärka de privata markägarnas makt över vem som får vistas i skog och mark. Det finns många skäl (bland annat skräphögarna i de norduppländska skogarna) att diskutera kommersiella intressens rovdrift. Men det finns redan lagar som kan användas. Miljöbalken medger till exempel att man agerar om kommersiell verksamhet förstör naturen.
Börja med att fundera på varför dessa lagar inte tillämpas i stället för att försöka göra en olycklig begränsning av vår anrika rättighet att vistas i naturen.
