Regeringsförklaringar överraskar sällan. Hur mycket av statsminister Fredrik Reinfeldts tal vid riksmötets öppnande på tisdagen hade inte Stefan Löfven kunnat instämma i?

Men det går att uttyda stämningar och anslag i tonläge och formuleringar, och mellan de många allmänna raderna finns enstaka förslag som sticker ut.

Regeringsförklaringen var tydligt ljusare och mer framåtblickande i år än förra året, då det var stramt och allvarligt ansvarstagande som gällde. I år var kodordet: ”investeringar”.

Detta kan ironiskt nog betyda att regeringen bedömer att tiderna och de ekonomiska framtidsutsikterna försämrats – nu är läget så pass dåligt att en optimisminjektion behövs. Detta är förklaringen till att finansminister Anders Borg i år har gjort motsatsen mot vad han ända fram till förra året predikat; avhållsamhet – för att nu öppna plånboken nästan på vid gavel.

Självberöm är en genomgående resonansbotten. Sverige har klarat att stå starkt under de ekonomiska krisår som världen befinner sig i. Sverige har redan gjort det som många andra länder nu behöver lära sig att de måste göra.

Överhuvudtaget betraktade den svenska statsministern världen utanför Sverige från en upphöjd position, såväl när det gäller EU-samarbetet som försvar, bistånd, flyktingmottagande och situationen i nära och fjärran diktaturer.

Men en sak var värd att notera. I de inledande portalmeningarna om att regeringen fört en ansvarsfull ekonomisk reformpolitik inflikade statsministern att detta även gällde den förra regeringen – alltså S-ministären Göran Persson.

Sådana artigheter är så pass sällsynta att de inbjuder till spekulationer. Vad vill Fredrik Reinfeldt ha i retur?

Det hela måste i alla fall tolkas som att minoritetsregeringen Reinfeldt vinnlägger sig om goda relationer med Socialdemokraterna.

Bland alla sakfrågor som presenterats på löpande band varje dag de senaste veckorna fanns också en nyhet: Rättsväsendet tillförs 1,5 miljarder kronor nästa år.

Det är bra – eller i alla fall inrymmer möjligheten att vara något bra.

För i meningen efter tillkännagivandet upplyste statsministern alla åhörare om att alliansregeringen under sin tid vid makten gjort ”den största satsningen på rättsväsendet i modern tid”, som fått ökade anslag med 10 miljarder sedan 2006.

Det kom nog både som en nyhet och en överraskning för många. Denna satsning torde ha gått de allra flesta förbi. För hur många känner att brottsligheten har minskat, att man kan röra sig tryggare på gator och torg och allmänna kommunikationsmedel på kvällarna, freda sig lättare mot bedrägliga telefonförsäljare, kunnat notera allt färre nyhetsnotiser om villainbrott, lägre mc-kriminalitet och sett att dömda brottslingar kommer ut som nya människor efter avtjänade straff?

Statsministern smög också in ett erkännande om att dessa tio miljarder kanske inte använts på effektivaste sätt: stycket om satsningen på rättsväsendet avslutades med: ”... och vi väntar oss resultat”.

Det är en sanning att pengar inte alltid löser problem. Mer pengar till dåligt fungerande organisationer kan i bland vara kastade i svarta hål. Ibland kan saker och ting fungera bättre utan en enda extra krona, bara med förbättrade arbetssätt.

Vid en hastig blick i statsbudgeten för 2012 ser man att rättsväsendet tilldelats 35,5 miljarder kronor, det tionde största anslagsområdet av 27. Grovt räknat skulle alltså, med statsministerns siffror, rättsväsendet fått i storleksordningen 35-40 procent mer pengar sedan 2006.

Det är mycket svårt att se att resultatet vad gäller brottsbekämpning och lagföring av brott står i proportion till anslagsökningen.

Troligen behövs mer förändringar än bara mer pengar.

David Nyström, GD