Att erkänna att man haft fel är en av de svåraste mänskliga uppgifterna, oavsett om det handlar om politik eller något annat.

Helst vill man kunna blicka tillbaka på ett fullständigt stringent liv, där allt man sagt och gjort visat sig vara det bästa och det rätta, och som aldrig behövts justerats. Den utväg som bjuds är att göra en dygd av nödvändigheten, framhålla den moraliska storheten i att kunna rätta sig.

Jag har slitit med detta dilemma den senaste tiden – nu när euron skakar.

För mig var det självklart att vara oreserverat för införandet av en gemensam valuta i den europeiska gemenskapen. Det är inte så att jag tycker att nationalstater saknar värde. Men att vara världsmedborgare har vi gemensamt med samtliga människor på jorden, oavsett var vi bor, hur vi ser ut, eller vilket språk vi talar.

Teknikutvecklingen gör att samhället steg för steg blir mer globalt än lokalt. Då är det logiskt om också ett gemensamt, politiskt beslutsfattande inrättas på flerstatlig nivå. I detta perspektiv ter sig en gemensam valuta naturlig.

Att motståndet mot euron vid tiden för folkomröstningen 2003 drevs från de båda ytterkanterna bekräftade att euron var rätt. Kommunister och nationalister vill inte ha någon europeisk gemenskap alls, och den tredje kraft som motsatte sig euron var nyliberala ekonomer, som ju inte vill ha något politiskt beslutsfattande alls. Sällskapet var reservationslöst antingen rätt eller fel.

Nu visar det sig att de ekonomiska farhågorna kring euron i stort sett har besannats. Euron var ett stort steg i rätt riktning – men ett för stort steg. Eller snarare ett skutt – där man inte var säker på hur terrängen såg ut där man skulle landa, bara att det var åt rätt håll. ”Det skulle nog ordna sig. På något sätt. Om bara viljan fanns.”

En gemensam valuta med inledningsvis bara ett fåtal länder, som alla uppfyllde stenhårda ekonomiska krav och var beredda att underordna sig stenhårda gemensamma budgetregler, hade inte bara fungerat utan dessutom blivit attraktivt för andra länder att ansluta sig till, och därmed att strikt ordning och reda i statsfinanserna hade blivit något att eftertrakta.

När något går snett, säg euron, övervinster i privata välfärdsföretag, en kärnkraftsolycka eller bristande integrationspolitik – så är förstås de som motsatt sig den förda politiken snabba med att avfärda inte bara enskilda brister, utan hela grundidéerna:

Inte bara euron, utan hela EU-idén framställs som feltänkt. Inte bara vinstsnurror utan hela idén med valfrihet avfärdas. Inte bara bristande säkerhetsåtgärder diskuteras, utan hela kärnkraftstekniken förkastas (med ökade växthusgaser som följd). Inte bara en eftersläpande integrationspolitik, utan hela idén med att ta emot flyktingar som har skyddsbehov kritiseras – ja det kan till och med gå så långt som att även själva människorna som flyr hit görs till syndabockar, och inte bara invandringspolitiken.

Så. Till den intressanta frågan: Vad har jag då fel om just nu, som jag kommer att inse i framtiden?

Det ligger ju tyvärr i sakens natur att man inte vet.

Det man kan trösta sig med är att man med säkerhet i alla fall inte kommer att vara ensam med att få fel.

I bästa fall är det ens meningsmotståndare som drar en nitlott.