Det antiamerikanska våldet i arabvärlden fortsatte på torsdagen med bland annat stormningsförsök mot USA:s ambassad i Jemen.

Det spekuleras nu om att attacken som dödade USA:s Libyenambassadör på onsdagen var planerad i förväg och inte primärt hade den islamsatiriska Youtubefilmen som utlösande faktor. Dådet skulle vara avsett som en påminnelse om 11-september-attacken 2001 på dess årsdag.

Det gör knappast saken bättre. Och även om så vore fallet så har ändå många av de andra USA-hatiska demonstrationerna som nu blossat upp den satiriska filmen som upphov.

Islamologen Jan Hjärpe tillhör dem som flitigast anlitas av medierna att kommentera och ”förklara” liknande terrorhandlingar eller andra religionsspecifika mysterier inom sin disciplin.

Till Dagens Nyheter säger han att ”det är ett oerhört dumt tilltag” och ”direkt ondskefullt” – men syftar inte på lynchmobbens dödande av USA-ambassadören (eller om det nu var en planerad aktion) utan på den satiriska filmen.

Den må vara både plump och vulgär, men den har inte dödat någon. Och det står, faktiskt, var och en fritt, även libyer och jemeniter, att välja att inte se filmen om man befarar att innehållet kan stöta ens fromma, ömma tår.

Jan Hjärpes undfallenhet är förödande. Det han förordar är alltså självcensur. Det innebär ett nedmonterande av yttrandefriheten inifrån, steg efter steg så fort någon meningsyttring inte behagar potenta våldsverkare. Våldet segrar över friheten.

Tyvärr är Hjärpe inte ensam om sin linje utan har många eftersägare. Ironiskt nog hörs bland dessa då och då samma personer som i andra sammanhang med emfas hävdar att konstens uppgift är att provocera. Men det verkar bara gälla ofarliga provokationsobjekt som man på förhand vet reagerar sansat och fredligt.

Givetvis finns självklara och fullt försvarbara gränser för yttrandefriheten. Man får till exempel inte förtala levande personer. Inte heller hetsa mot folkgrupp.

Men till det sistnämnda räknas inte religioner, såsom företeelse betraktat. Och den förstnämnda brottsrubriceringen berör inte personer som varit döda i tusen år, inte ens om några betraktar dem som profeter – tvärtom anses makthavare och jämställda få tåla mer ”förtal” än den genomsnittlige medborgaren.

I kväll har den stora filmsatsningen om Olof Palme premiär – en person som fick utstå grovt förtal, inte sällan över gränsen för direkt hat, utan att det lagfördes. Så långtgående är den svenska yttrandefriheten.

Ett av Palmes många bevingade uttryck passar särskilt bra för dem som initierar våldsamma demonstrationer som dem som nu ägt rum, obekymrade om det leder till dödande eller rentav med detta som mål. Satans mördare, sa Palme.

David Nyström, GD