Utbetalningarna av nödlån har stoppats i sommar sedan det står klart att landet inte uppfyller långivarnas krav på åtstramningar. Senare denna månad väntas det komma besked om villkoren ska justeras. Budskapet från EU-tungviktarna Frankrike och Tyskland har dock varit solklart: Grekland måste hålla fast vid inslagna reformer och genomföra nödvändiga åtgärder.

Den tragedi som utspelar sig i Grekland handlar förstås primärt om pengar. Om grekernas blygsamma reformvilja, om ett land med en korrumperad statsmakt och där nödvändiga reformer för produktivitet och företagande uteblivit, ett land där man lånat och spenderat. Nog är det så att Grekland till största delen har sig själv att skylla för den ekonomiska krisen. Landet har gjort djupa hål i statskassan vilket har urholkat landets reserver – och därmed också omvärldens förtroende. Det har blivit legitimt att avfärda ett hela land och dess befolkning som Europas slarvigaste, lataste folk – alltid pigga på en genväg till att slippa ta itu med den situation landet försatt sig i.

Oron i övriga EU har främst handlat om rädsla för vad som skulle hända om Grekland (och tänkbart även andra länder) tvingas lämna euron. Konsekvenserna skulle bli synnerligen kännbara för hela eurozonen.

Men det finns andra politiska konsekvenser av krisen.

Den grekiska regeringen har nämligen gett Greklands gransknings- och räkenskapsbyrå i uppdrag att försöka räkna ut hur stora skador Tyskland förorsakade under den nazistiska ockupationen av Grekland. Det är förvisso inte första gången som Grekland tagit upp frågan och landet har också krävt kompensation för lån som Grekland tvingades ta under den nazistiska ockupationen, men det är första gången som man försöker räkna ut den totala storleken på skadorna. Ursprungligen kommer idén om uträkningen från den ultranationalistiska partiet Independent Greek party men förslaget har nu alltså snappats upp av regeringen.

Det osar populism förstås. I landet hyser många fortfarande agg mot Tyskland som inte anses ha gjort ekonomiskt rätt för sig efter krigsslutet. Grekland lånade till exempel ut pengar till Tyskland under kriget som aldrig betalats tillbaka och det rör sig om enorma summor, så stora att det finns många – i och utanför Grekland – som ger detta som en viktig strukturell förklaring till landets djupa ekonomiska kris. Men Grekland har också under många decennier samarbetat och fått ekonomiskt stöd från omvärlden (landet är medlem av Nato sedan 1951 och av EU sedan 1981), bland annat från USA efter andra världskriget.

Att Grekland skulle få gehör för krav på kompensation för andra världskriget är knappast troligt, men diskussionen är infekterad. När Grekland spelar ut andra världskriget-kortet är det svårt att avfärda diskussionen, åtminstone för Tyskland. För fakta är att Grekland i det närmaste knäcktes av den nazistiska ockupationen, av brutaliteten och plundringen som landet utsattes för. Men hur mäter man mänskligt lidande i ekonomiska termer?

De ekonomisk-politiska problemen när Grekland balanserar vid ruinens brant är bara en del av problemet. I dess spår kommer historiska motsättningar upp till ytan, något som kan få långtgående konsekvenser för det europeiska samarbetets grundfundament, tanken om att lägga det förgångna bakom sig och att samarbeta för fred.