Personval på riktigt
När personvalet infördes på 90-talet sågs det som ett sätt att stärka banden mellan väljare och valda, men hittills har de höga spärrarna gjort det svårt för personvalet att få effekt.
Relaterat
Genom grundlagsreformen 2011 sänktes personvalsspärren i riksdagsval från åtta till fem procent. Det gör dock skillnad mest för små partier i små valkretsar. Fortfarande är det näst intill omöjligt att kryssa sig in som kandidat för något av de stora partierna i storstäderna.
Ofta föreslås det från borgerligt håll att spärrarna avskaffas. Det är en sympatisk, men inte helt oproblematisk idé. Det gör det möjligt att bli invald med minimalt stöd. Om vi hade fritt personval skulle flera moderata riksdagsledamöter från Stockholms län ha blivit invalda med bara ett par hundra röster – mindre än en tiondels procent. 73 procent av de moderata väljarna personröstade nämligen inte alls, och av personrösterna fick Fredrik Reinfeldt 90 procent.
När ett parti sätter sin lista internt röstar man om varje plats för sig. Impopulära kandidater hamnar långt ner. I jämförelse ter sig personvalssystemet trubbigt. En liten minoritet kan få in en kandidat som en majoritet av partiets väljare kanske inte alls vill ha.
Dagens Nyheter föreslog för några år sedan att väljarna skulle få kryssa för så många namn de vill på valsedeln. Det förhindrar att väljarna kastar bort sin personröst genom att ge sin enda röst till en kandidat som skulle ha blivit invald ändå, såsom en partiledare. Det blir också möjligt att stryka en person, genom att rösta på alla utom denne.
Det går att låta väljarna göra ännu mer nyanserade val. Man kunde till exempel göra det möjligt att dela upp sin röst mellan kandidaterna i olika stora delar.
Man kan också låta väljarna rangordna kandidaterna. Den kandidat som har fått flest förstahandsröster vinner. Om fler mandat ska delas ut går man vidare och ser på vem väljarna valt i andra hand, och så vidare.
Det blir därmed möjligt att kryssa listan, det vill säga godkänna partiets rangordning av kandidater, vilket länge har varit ett socialdemokratiskt önskemål. Risken är dock att valmetoden blir så svår att allmänheten inte förstår den.
Personvalet har än så länge inte medfört någon genomgripande förändring av svensk politik. Det har inte bara att göra med att det är så svårt att bli invald på personröster, utan också med den partidisciplin som finns i ett parlamentariskt system. Ett personligt mandat innebär inte att man kan rösta som man vill.
Personvalet har ändå bidragit till att förnya kampanjmetoder och gjort det möjligt att bli invald på andra meriter än lång och trogen tjänst. Men om det ska få en större roll i framtiden måste väljarna få mer att säga till om.
David Ekstrand, GD






























