Brutalt fiske på botten
"Trålen rev med sig allt på ett sådant sätt att den drog upp sjögräset som fungerade som skydd för fisken; det gjorde att den inte hade någonstans att lägga sina ägg."
Relaterat
Observationen följdes av ett förbud mot trålning i Flandern. Inte i vintras, inte förra året utan för över 500 år sedan, 1499. Ännu tidigare, 1379, förbjöds fiskemetoden i England.
I dag dammsuger vi gladeligen havet med samma metod, bara ännu mer effektiv, ännu mer förödande. 100-åriga korallrev kan förstöras, och med dem hela ekosystem. Miljögifter, särskilt gödningsämnen som fosfor och kväve som ligger bundna i havsbottnen, rörs upp och bidrar till obalans och syrebrist.
Bifångsterna blir enorma och mängderna oönskad fisk som slängs tillbaka är helt absurda. Det handlar framförallt om småfisk som utgör föda till större fiskar, och om fiskar som ännu inte nått vuxen ålder och därför inte hunnit föröka sig. För några år sedan beräknade FN:s livsmedelsorgan FAO att så mycket som sju miljoner ton fisk dras upp årligen och slängs tillbaka i havet – en siffra som vida överstiger hela den europeiska fiskeflottans årliga fångst.
Till det kommer att trålning är en väldigt bränslekrävande fiskerimetod och koldioxidutsläppen många gånger högre per kilo fisk än vid till exempel fiske med garn. Som grädde på moset är det just denna metod som erhåller allra mest subventioner. Det berättade den danska tidningen Politiken nyligen i ett reportage om trålning i Kattegatt.
Havet som hittills har varit relativt välmående med stor biologisk mångfald håller nu på att utarmas av bottentrålningen. I en ny studie från Biologisk Institut vid Köpenhamns universitet har omfattningen av trålning på Kattegatts botten kartlagts. Studien visar att så gott som all bottenareal utsätts för trålning minst en gång om året. På sina håll där det är riktigt djupt, 80-130 meter, kan botten skrapas av upp till 20 gånger på ett år. Så ödelägger man effektivt artrika, välfungerande ekosystem.
EU:s fiskepolitik är under omgörning. Men efter att kommissionens förslag i våras processats till oigenkännlighet av ministerrådet ser det för närvarande dystert ut. Kommissionen hade velat förbjuda att fisk slängs tillbaka i havet – något som kunde ha gjort det betydligt mindre lönsamt att fiska med ”dammsugarmetoden”. Ja, bra, tyckte rådet, men tillade att i så fall måste fiskekvoterna höjas, vilket förstås sköt poängen med förslaget i sank.
Fiskemetoderna blir alltmer effektiva, medan fiskfångsterna blir allt mindre, eftersom haven blir allt ödsligare. Vi vet vad som krävs: rejält minskade fiskekvoter, förbud eller stark begränsning av trålning, förbud mot att kasta tillbaka redan fångad fisk i havet och att subventionerna upphör eller riktas om mot ett hållbart fiske.
Alternativet är att havsmiljön utanför våra kuster förvandlas till sterila minnesmärken över en gång välmående marina ekosystem. Valet borde vara enkelt.
Susanna Birgersson, GD
