Folkpartiet ger sig inte i sin kamp för att staten ska ge högre medelinkomsttagare mer pengar. Sedan länge driver partiet kravet att taket i sjukförsäkringen ska höjas. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i förra veckan rastade partiet åter sin gamla käpphäst om att de som tjänar mellan 27 500 och 36 700 kronor i månaden ska få mer i plånboken när de är sjuka.

Och det är bara ett första steg – helst vill Folkpartiet höja taket till så höga inkomster som 44 000 kronor i månaden. De skulle enligt Folkpartiet behöva sjukpengar från andra skattebetalare motsvarande en månadslön på 35 200 kronor.

Bland FP-argumenten finns det gamla vanliga struntpratet om att de med högre inkomster skulle ”tappa förtroendet” för välfärdssystemen om de inte fick mer pengar ut av det.

Högre medelinkomsttagares största problem, och högsta önskan om hur samhället skulle fungera bättre, är knappast mer i plånboken vid sjukdom. Mer troligt är att dessa vill ha bra skolor, god vård, fungerande kollektivtrafik, samt inte minst att polis och rättsväsende förmår bekämpa brott.

Har man inkomster över dagens tak på 27 500 kronor i månaden borde det nog gå att klara sig på 22 000 kronor när man är sjuk – vilket är en genomsnittlig månadsinkomst för en sjuksköterska i norra Mellansverige enligt LO:s statistik. Och de som tjänar 36 700 – dit Folkpartiet vill höja taket – är det nog inte så synd om att de måste ha 29 300 av samhället när de blir sjuka.

I andra sammanhang brukar ju Folkpartiet förorda att människor ser till att ha en egen sparbuffert – ”en årslön på banken”, för att använda ett bevingat folkpartibegrepp. Men när det gäller sjukförsäkringen tycker Folkpartiet i stället att privat sparande – till exempel i form av kompletterande försäkringsskydd genom sin fackförening betalt med egenavgifter – är ett problem!

Bara första delen i FP-förslaget skulle kosta 1,4 miljarder – varje år. Det andra steget 300 miljoner. För den summan skulle man få många poliser och många meter reparerad järnväg.

Sjukförsäkringen har varit en av de mest debatterade frågorna under alliansens sexåriga regeringstid. Gång på gång har den gjorts om, främst i det välmotiverade i syfte att hjälpa människor tillbaka i arbete i stället för att fastna i en självuppfattning som evigt sjuk, men längs vägen har det uppstått oönskade effekter där människor kommit i kläm.

Att mot den bakgrunden i stället föreslå förbättringar för högre medelinkomsttagare i stället för förbättringar för dem med låga inkomster som hamnat i kläm känns stötande.

Det är försvarbart att ta bort den så kallade värnskatten för dem i högre inkomstlägen, eftersom det så skulle bli mer attraktivt att skaffa sig en avancerad utbildning och stanna i Sverige och jobba i stället för att flytta utomlands.

Men att göra det mer attraktivt att bli sjuk för dem med hyggliga inkomster känns inte lika välmotiverat.

Att ömma mer för dem med stabil förankring på arbetsmarknaden och goda inkomster än för svaga grupper känns inte som en rimlig tolkning av socialliberalismen.