Syrien är det aktuella exemplet, där ingen av parterna vill ha fred, och där uppdragsgivarna inte bara är djupt oense utan förmodligen inser innerst inne att missionen misslyckas. Att skapa en övergångsregering med en part som strider för (nåja, jämförelsevis) frihet och demokrati och en part som kämpar för att vidmakthålla fortsatt diktatur kan knappast vara lätt.

Åren 1999-2004 sattes Kofi Annan att lösa Cypernfrågan, och återförena den av Turkiet ockuperade nordliga tredjedelen av ön med den regeringsstyrda södra delen.

Inte heller detta var gjort i en handvändning. Många försök hade gjorts före Annans sedan Turkiets invasion 1974. Alla hade misslyckats.

För hur ska man finna en vettig kompromiss mellan utländsk ockupation och nationellt självbestämmande? När ockupationsmakten vägrar varje lösning där de drar sig tillbaka, inte bara på papperet utan även på land?

Det förhärskar många och djupa missförstånd om Annan-planen, den tegelsten som efter omfattande slutjusteringar den 31 mars 2004 sattes i händerna på turkcyprioter och grekcyprioter den 2 april att folkomrösta om den 24 april, där ett dubbelt ja skulle ha inneburit en återförening av ön och därmed att även invånarna i den turkcypriotiska delen skulle ha fått fulla EU-rättigheter. Men grekcyprioternas nej till Annans plan innebar i stället att EU-rätt inte kan tillämpas i norr, så länge som Turkiet väljer att fortsätta ockupera landsdelen.

En förekommande uppfattning är att grekcyprioterna ”lurade” sig in i EU genom att under medlemskapsförhandlingarna i förväg ha ”lovat” att rösta ja. För folkomröstningen handlade ju inte om Cyperns EU-medlemskap, en vanlig missuppfattning. Att landet skulle bli EU-medlem den 1 maj 2004 var klart redan den 16 april 2003, då Cypern tillsammans med nio andra länder undertecknade anslutningsfördrag med EU, i EU:s största utvidgningsprocess.

Men Annan-planen var överhuvudtaget inte känd när Cypern förhandlade om EU-medlemskap. En regering kan rimligen inte avkrävas i förväg att det folk den valts av ska rösta ja till något som ingen känner till. Och för det andra så är väl själva idén med en folkomröstning i demokratiska länder att – just – folket får – just – rösta.

Vad var det då som den slutliga, mångtusensidiga femte versionen av Annanplanen innehöll, som grek- och turkcyprioter fick tre veckor på sig att läsa in före omröstningen?

Bland annat detta:

Endast mindre än hälften av de cirka 200 000 grekcyprioter som fördrevs när turkiska trupper stormade in 1974 skulle få återvända till sina hem.

Detta skulle ske successivt under en övergångstid på hela 18 år. Först efter fem år skulle överhuvudtaget någon grekcypriot få flytta tillbaka, därefter successivt några procent per år, och så vidare enligt en fastställd tabell.

Turkiska trupper skulle få stanna för evigt på ön, visserligen färre än dagens 37 000, men neddragningen skulle ske långsamt och utdraget under 18 år.

Turkiet skulle för evigt vara ”garantimakt”, det vill säga vara garanterad att kunna invadera ön igen precis som 1974. Och hela ön – även de grekcypriotiska delarna.

De grekcyprioter som inte skulle tillåtas flytta tillbaka till sina hem skulle få ekonomisk kompensation. Men – inte från ockupationsmakten, som bär skulden för att de tvingades fly, utan från – den egna staten Cypern. Det vill säga de skulle via skatten själva betala sin egen kompensation. Ockupationsmakten skulle gå skadeslös.

100 000 illegala bosättare från det turkiska fastlandet – motsvarande 10 procent av befolkningen – skulle få fortsätta bo kvar, i hem som ockupationsmakten konfiskerade 1974.

EU:s fria rörlighet skulle alltså gälla för alla EU-medborgare på Cypern – utom just för ett större antal av landets egna medborgare. Alla EU-medborgare skulle vara fria att köpa fastigheter på norra Cypern och flytta dit – förutom fastigheternas rättmätiga ägare.

Dessa och flera andra överraskningar ”slutjusterade” Kofi Annan självsvåldigt över en natt, från planens version IV till version V, efter krav från Turkiet. Den grekcypriotiska sidan tillfrågades inte. ”Slutjusteringarna” innebar ett flertal dramatiska förändringar som balanserade om Annanplanen kraftigt till turkcypriotisk fördel – eller snarare till fromma för turkiska militärintressen.

Är någon förvånad över att grekcyprioterna röstade nej?

David Nyström, GD