Två bostadsintrång i Gävle
I går och i förrgår har vi i GD kunnat läsa om två bisarra händelser där två Gävlebor (den ena en familj) råkat ut för grova intrång i sina hem.
Relaterat
I det förstnämnda fallet gällde det ett hem för sommarbruk. En Gävlefamilj fick veta att ett sällskap ”hyrt” deras stuga på Norrlandet och riktigt boat in sig. Bilderna i GD-artikeln visar tydligt skadegörelse och sanitär oreda – vandalisering, helt enkelt – och i reportaget kan man läsa att låset är uppbrutet. Någon har alltså bevisligen brutit sig in.
Polisen kommer till stugan och identifierar och tar DNA på sällskapet, åtta personer.
Sedan läser man att de släppts – ”i brist på bevis”!
Hade man inte kunnat ta fingeravtryck på den uppbrutna dörren, det sönderslagna fönstret, den sönderslagna toaletten eller något annat? Då hade man väl kunnat binda någon till såväl inbrott som skadegörelse.
Hade man inte kunnat kräva att få se ett skriftligt kontrakt på att de ”hyrt” stugan av någon? Rimligen tycker man väl att en sådan bevisbörda åligger den/de misstänkta.
Åtminstone borde det väl inte vara någon brist på bevis om hemfridsbrott, om obehöriga uppenbarligen bor i stugan. Det torde knappast vara troligt att brukande av ägarens personliga kläder skulle ingå i en uthyrning av sommarbostad (eller ens att personliga tillhörigheter överhuvudtaget lämnas kvar i en stuga man hyr ut).
Nå. Utgår man från att Gävlepolisen inte underlåtit att uttömma någon enda möjlighet att binda de misstänkta vid brott (se dagens nyhetsartikel) – då måste man nog fråga sig om rättsstaten har tillräckligt skarpa lagliga befogenheter.
Det är ingen omöjlighet att diskutera om Sverige just nu har den exakt optimala avvägningen mellan beviskrav och möjlighet att beivra brott. Det är fullt möjligt att fundera över om beviskraven för liknande brott borde sänkas, och misstänkta lättare kunna gripas, häktas, och lagföras.
Det motargument som reses varje gång man för lagskärpningar på tal är att det svenska systemet då skulle bli mindre ”rättssäkert”.
Jaså. Varför då, nödvändigtvis?
Debatten förs sällan förutsättningslöst utan utgår ofta från att vi just nu lyckats uppnå den perfekta avvägningen mellan en misstänkt brottslings rättssäkerhet och ett brottsoffers minst likvärdiga krav på rättssäkerhet. Snarare är det väl tvärtom så att denna balans kontinuerligt måste justeras.
Det sägs ju att brottsligheten alltid ligger steget före polisen. Så är det nog. Men då behöver det väl inte vara så att rättsväsendet står och stampar på samma ställe, utan försöker se till att åtminstone inte ligga allt för många steg efter.
Den andra GD-artikeln handlar inte om ett inbrott i laglig bemärkelse, men det är svårt att ur moralisk synvinkel inte betrakta det som ett övergrepp. Tydligen finns en lucka i lagen där en lägenhet kan ”återtas” av hyresvärden, i detta fall Gävles allmännyttiga bolag Gavlegårdarna.
En 70-årig kvinna blev av med sin bostad och alla sina tillhörigheter inom loppet av bara några timmar, genom att Gavlegårdarna använde sig av denna ovanliga paragraf. Vid uppsägning krävs tre månaders uppsägningstid, och vid vräkning krävs beslut av kronofogden.
I dessa fall har hyresgästen en (åtminstone teoretisk) möjlighet att skaffa ny bostad. Men i detta fall – tydligen inte.
Bostadslagstiftningen är en social lagstiftning, inte vanlig avtalsrätt. En hyresgäst har en stark ställning, av det enkla skälet att en bostad är en livsnödvändighet, i princip likställd med mat och kläder.
Givetvis måste en hyresvärd ha rätt att göra sig av med en hyresgäst som missköter sig och åsamkar skada på värdens fastighet och fara för sina med-hyresgäster. Uppgifterna går i sär om huruvida kvinnans personliga tillhörigheter har slängts eller inte.
Om så, så känns det fel. Att något man hyr kan förverkas vid missaktsamhet är rimligt, men äganderätt är något annat. Det är svårt att se skäl för att ta ifrån något som någon äger.
David Nyström, GD
