Det har gått stadigt nedåt för alliansens mindre partier ända sedan alliansen bildades 2004. Främst gäller det Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund i år hade den otacksamma uppgiften att avsluta Almedalsveckan, när journalisterna antingen åkt hem eller låtit Gotlandsvistelsen obemärkt övergå i semester någonstans på ön.

FP, C och KD har på ett märkligt stabilt sätt följts åt storleksmässigt nedåt. Det tycks som om dessa partier i samma takt tappar lika många tiondels procent vardera.

Drar man ut opinionskurvan (eller snarare det raka strecket) i sin förlängning kan man datera månaden då också FP är farligt nära fyraprocentsspärren – det skulle ske i november 2013, om man går efter Statistiska centralbyråns partisympatiundersökningar, där FP i maj i år, alltså ett och ett halvt år efter valet, har tappat 1,6 procentenheter; från 7,1 till 5,5.

Det borde således finnas en hel del krisinsikt hos alliansens partier.

Det gör det också, i olika grad.

Särskilt ett parti i Alliansen har uppvisat en stor panik med det egna partiets siffror.

Moderaterna.

Att M fortfarande håller sitt formidabla valresultat på drygt 30 procent tycks ha sänt kalla kårar längs Fredrik Reinfeldts rygg. M var ju uppe och nosade på 35 procent. Det gav tydligen sådan mersmak att partiet togs på sängen av att S bytte partiledare och hissades upp till mer normala S-siffror. Att M inte förlorat mer på Socialdemokraternas återuppståndelse borde de snarare vara mycket lättade över.

Strax före Almedalsveckan sipprade det ut att Kristdemokraternas strategi för att överleva som riksdagsparti är att försöka locka väljare från andra borgerliga partier.

Reaktionen från det regeringsparti som är nästan tio gånger större än KD var irriterad.

”De borde försöka ta väljare från det andra blocket i stället”, fräste Fredrik Reinfeldt. Vars eget parti oförblommerat försöker kapa åt sig de enda frågor där de små partierna överhuvudtaget har någon profil kvar. (Regionalpolitik, skola, äldreomsorg.)

I det sistnämnda fallet har Moderaterna inte bara varit inne och tassat på KD:s ägor, de har till och med stulit KD-texter rakt av. Då var reaktionen från moderatledaren en annan; ”Det är väl bra att vi tycker lika”, sa Fredrik Reinfeldt med ett snett leende.

Vad borde alliansregeringens lagledare ha sagt i stället om KD:s valstrategi?

Jo, något i stil med:

”Bra! Kämpa på. Vi bjuder gärna på någon procent. KD har en viktig roll att fylla i alliansen.”

Visst vinns val genom att erövra väljare från motståndarsidan, men en ännu viktigare förutsättning för att vinna val är ju att inget allierat parti åker ur riksdagen.

Det kräver ingen djupare analys för att konstatera att KD med sin politik har väldigt få kontaktytor med de rödgröna partierna, så KD:s strategi att överleva genom att erövra allmänborgerliga väljare är inte direkt långsökt.

Men en sak som KD tycks ha glömt är att de, som konservativt parti, troligen har bäst förutsättningar av alla att övertyga väljare som lutar åt SD.

Det vore ju inte fel om två procentenheter SD-väljare flyttar sig till KD. Och detta borde vara så pass möjligt för KD att det inte kräver någon anpassning i invandrarfientlig riktning – Gud förbjude!