I en undersökning från Demoskop publiceras i Expressen ger väljarna S-ledaren Stefan Löfven större förtroende än Fredrik Reinfeldt. Löfven får betyget 3,44 och Reinfeldt 3,23.

Men mycket allvarligare är att 38 procent av svenskarna tror att Fredrik Reinfeldt tröttnat på att vara statsminister. Frågan är relativt ny i opinionsmätningssammanhang så det finns ingen större jämförelsehistorik, men att även 15 procent av M-väljarna tror att Reinfeldt tröttnat måste ses som anmärkningsvärt.

Opinionsstödet för själva partiet är dock fortsatt starkt. I institutet Ipsos mätning i DN i helgen får M 30,7 procent, vilket faktiskt är lite över valresultatet på 30,1. Men bortskämda av högre nivåer när S-ledaren hette Juholt, har återgången till runt 30 procent skapat mer eller mindre intern panik, där partisekreteraren först avsattes (Sofia Arkelsten) och nästa (Kent Persson) generas offentligt genom att förses med en über-sekreterare, demonstrategen Per Schlingmann, som överflyglat Persson både i debattartiklar i morgontidningarna i dagarna och på presskonferenser här i Visby.

Det är inte M som har opinionsproblem; det är de mindre partierna som svarar för hela regeringens opinionsmässiga tillbakagång. Som lag är det där som Alliansen måste börja reparera. Och vill statsministern motbevisa väljarnas upplevelse av att han vill sluta så finns bara ett att göra: skrida till offensiv.

Utspelet för dagen handlade om en "jobbpakt" mellan regeringen och arbetsmarknadens parter. Tja. Bara för att det är i praktiken samma idé som Fredrik Reinfeldt kallade för kafferep när den framfördes av Stefan Löfven i SVT:s partiledardebatt i våras behöver den ju inte vara dålig. Det avgörs av vad pakten resulterar i.

Men den utbredda bilden av en trött, idélös och liknöjd regering behöver nog mer tvättmedel än så. Regeringen lägger få skarpa förslag i riksdagen, för att slippa nesan att möta nederlag om samtliga fyra oppositionspartier röstar nej.

Prestigelöshet är inte ett av Fredrik Reinfeldts karaktärsdrag. Därför är det logiskt att han som statsminister skruvat ner reformtempot. Hellre avstår han skott på mål om det finns risk att målvakten fångar bollen.

Det finns ett alternativt handlingssätt för en minoritetsregering. Det motsatta.

Barack Obama antas inför höstens presidentval i USA gå till kampanj mot – kongressen.

Det är en strategi som Obamas partikamrat Harry S Truman vann presidentvalet 1948 på, och den går ut på att visa att presidenten lagt förslag på förslag till kongressen, som den (republikanskt dominerande) kongressen åter och åter röstat ner. Presidenten framstår som offensiv, kongressen (dominerad av motståndarna) som nej-sägare utan egna förslag.

Översatt till svenska skulle det betyda att Alliansregeringen – om den inte lyckas nå majoritet genom överenskommelser med antingen S eller MP, som givetvis fortfarande måste vara huvudlinjen – lägger fram sina förslag till riksdagen ändå – och låter S, V, MP och SD tillsammans rösta ner dem om de så behagar.

Regeringen kan då uppvisa ett facit inför väljarna i valet 2014 på alla (goda) förslag de lagt, men som oppositionen hindrat, och därmed underbygga sin begäran för egen majoritet.

Amerikanska förhållanden låter sig förvisso sällan direktöversättas till svenska, och en skillnad är att kongressen i USA snarare är ett skällsord som står för byråkrati, skatter och ofrihet, medan riksdagen i Sverige står för folkstyrelse i ordets finaste bemärkelse. Men i en svensk version av en Obama/Truman-kampanj skulle ju inte Alliansregeringen behöva tala om just riksdagen, utan mer konkret rikta in sig på dess majoritet.

Oavsett utfall så skulle politiken åtminstone få lite mer nerv om regeringen skred till offensiv.

Och, vem vet, av bara farten skulle de kanske rentav få igenom ett och annat bra förslag.