Det heter partiledare. Inte partiföljare.

Det förväntas inte av en partiledare att han eller hon sitter på läktaren och tyst bara följer ombudens debatter och beslut på en partikongress, och sedan robotmässigt återberättar dem för media och väljare, helt utan någon intellektuell reflexion och utan att ta hänsyn till förändringar i omvärlden.

Givetvis ska en partiledare basera sitt ledarskap på sitt partis program, men han eller hon kan rimligen inte avkrävas att göra det slaviskt. Att välja någon till partiordförande innebär att ge vederbörande ett stort personligt förtroende. Till att leda ett parti väljs knappast en tom påse, fri att fylla med färdiga teser.

Det är därför inte konstigt att S-ledaren Stefan Löfven i allt väsentligt tycks stå fast vid sin övertygelse att en avveckling av svensk kärnkraft aldrig får riskera produktion, konkurrenskraft och svenska jobb.

I SVT:s Agenda på söndagskvällen underströk han just ordet aldrig. Samma budskap framförde han i radions P1 Morgon på måndagen.

Verkligheten har sprungit ifrån S-programmets naiva och populistiskt grundade åsikt att all svensk kärnkraft ska skrotas. Växthuseffekten är både ett större, och mer akut, hot än kärnkraften.

Att en kärnkraftsolycka inträffar finns det risk för. Men växthuseffekten pågår kontinuerligt, och i detta nu. Där är ”risken” absolut, alltså 100 procent.

Det har visat sig att de elbesparingar som skett har ätits upp av ny elkonsumtion, på grund av att vi använder fler apparater. Och så kommer – och bör – det rimligen fortgå.

Svenska växthusgasutsläpp är förhållandevis små. (Mycket tack vare kärnkraften). De utsläpp som Sverige orsakar kommer till stor del från transporter. Ska dagens fossildrivna transporter (bil, buss, lastbil mm) bli koldioxidfria krävs en övergång till eldrift (= tåg, elbilar mm). Då krävs det mer el.

Det viktigaste skälet för att ha kärnkraft som en del i en svensk energimix är att endast bränslegenererad el – från uran eller kol/olja/gas – förmår ge en stabil baskraft. Blåser det inte blir det ingen vindkraft. Lyser inte solen blir det ingen solkraft. Torra år blir det brist på vattenkraft.

För länderna runt Sahara bör en skog av solpaneler i öknen kunna garantera elbehovet. Men Sverige, med ett kallt klimat, tung basindustri och växlande väder, klarar sig knappast utan en potent basenergi. Då har vi att välja mellan fossila bränslen och kärnkraft.

Stefan Löfven vill ha i en bred, blocköverskridande och långsiktig energiöverenskommelse. Han har rätt. En sådan är nödvändig för att kunna ge svensk industri besked om långsiktiga spelregler. Det vore oklokt av regeringen att tacka nej till Löfvens beredvillighet.

Regeringens energiöverenskommelse innebär inte, som ofta missförstås, att kärnkraften skall byggas ut. Den innebär bara att de tio existerande reaktorerna kan bytas ut mot nya, när de tjänat ut – om det behövs.

Löfven å sin sida är bestämd på att en energipolitik aldrig får äventyra svenska jobb och svensk konkurrenskraft.

Vad är egentligen skillnaden?