Rapporterna från Syntagma-torget i Aten påminner om rapporteringen från Tahrir. Demonstranterna manar till fortsatta protester, medan upploppen beskrivs som en konsekvens av helgens krisuppgörelse. Det är en alltför enkel förklaring. Folkligt missnöje växer fram gradvis. Grekland har nått vägs ände efter decennier av lättja. Den offentliga sektorn tilläts expandera långt bortom rimlighetens gräns och enligt Transparency International har Grekland en utbredd korruption. Svarta tjänster och gentjänster genomsyrar Greklands ekonomi.

Korruptionen vittnar om vilken moralisk kollaps som har fått inträffa i demokratins födelseland. Hur påverkas relationen mellan stat och medborgare av bristen på förtroendekapital? Var kan demonstranterna på gatan utkräva politiskt ansvar? Vilken skuld har medborgarna själva?

Söndagens besparingspaket är besk medicin. Trojkan har villkorat ett nytt ekonomiskt nödlån på 130 miljarder euro och kräver besparingar på ytterligare 3,3 miljarder. Nödlånet på 110 miljarder euro som Grekland beviljades 2010 uppges ta slut i mars. Om inga nya lån säkras är den grekiska tragedin ett faktum.

Lånade pengar ska täcka gamla skulder.

Livsvillkoren kommer att försämras på flera sätt: Massuppsägningar väntar, pensionsåldern måste höjas och minimilönerna sänkas till 600 euro i månaden. Därutöver krävs en omfattande liberalisering av Greklands arbetsrätt.

I slutet av 2011 var den officiella grekiska ungdomsarbetslösheten smått osannolika 46,6 procent. Helgens sparplan lär öka landets sociala oro och spänningarna mellan generationerna. Ansvaret för situationen delas mellan de arbetslösa studenternas föräldrageneration och EU-länderna som valde att släppa in Grekland i eurosamarbetet.

Vem som till slut får betala skulden är mer osäkert.

Lars Kriss