Förra veckan diskuterade alla frågan om att höja pensionsåldern. Nu, när en ny vecka börjar, vill vi på Gefle Dagblad med vår artikelserie på nyhetsplats att ungdomars svaga situation på arbetsmarknaden ska uppmärksammas.

Det finns en naturlig brygga mellan dessa båda diskussioner – som ofta leder till ett lika naturligt missförstånd.

Om pensionsåldern ska höjas – blir det då inte ännu svårare för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden?

Eller om man vänder på frågeställningen – vore inte den bästa lösningen på ungdomsarbetslösheten att pensionsåldern sänks?

Svaret är nej.

Vore det så, så skulle Grekland ha en av Europas lägsta ungdomsarbetslöshetssiffror, eftersom pensionsåldern där är relativt låg. Där är den i stället 50 procent.

För det finns ju inte ett bestämt antal jobb på ett bestämt antal arbetsplatser i ett bestämt antal branscher i ett visst land, som är konstant i eviga tider. Jobb kommer. Jobb går.

Det är inte så att en pensionsavgång alltid ersätts med att en ung person får detta jobb. Många företag använder hellre pensionsavgångarna som personalneddragningar, eftersom det är smidigare än att ställa till med uppsägningar.

Det är inte heller så att den som är ung och arbetslös i dag, kommer att vara det även om tjugo år. Därför är det inte likvärdigt ekonomiskt att låta en äldre gå i pension tidigare och ersätta den med en yngre; den som går i pension återkommer ju inte i arbete utan har runt tjugo arbetsfria år framför sig, medan de flesta arbetslösa unga – trots allt – oftast ändå får jobb inom några år (vilket dock inte ska förringa den frustration som arbetslöshet innebär under de år då man är som mest sugen på att få jobba).

Det finns ett antal allmänna faktorer för att det ska finnas gott om jobb i vårt land. En är att det finns efterfrågan, inhemsk och utländsk, på varor och tjänster som produceras här.

Vad gäller den inhemska efterfrågan, så ökar den om fler är i arbete, till exempel om pensionsåldern skjuts upp. Folk som arbetar tenderar generellt sett att handla mer än folk som inte arbetar. (En viss del av pigga och välmående pensionärers konsumtion har dessutom en tendens att gå till turism i utlandet.)

Kortare tid i arbetslivet kommer alltid att innebära att någon annan – åtminstone till viss del – betalar den tid i livet som man inte arbetar på. Det belastar den offentliga ekonomin, vilket innebär neddragningar och därmed färre jobb för unga att söka inom välfärdsverksamheter som vård, skola och omsorg, men också rättsväsendet och liknande.

Det som bäst gynnar vår egen välfärd och levnadsstandard i en globaliserad värld är att företag och arbetskraft i Sverige kan konkurrera om de högst betalda jobben. (Därför är det så ojämförligt mycket värre att AstraZeneca lägger ner sin forskning i Sverige än att Saab går i konkurs, trots att det senare fått så ojämförligt mer uppmärksamhet.)

Varje ung person bör alltså försöka toppa sin utbildningskapacitet – vilket för några kan vara forskare, men för andra kan vara gedigen skicklighet i någon yrkesutbildning.

Unga måste också bli färdiga med sin utbildning betydligt snabbare än i dag, i synnerhet just för att alla måste utbilda sig till sin maxnivå.

Det finns inte heller någon rättighet att få jobba med sitt drömyrke. Utbildning till jobb där det finns begränsad efterfrågan är ett uppenbart slöseri, såväl för samhället som för den enskilde. Har man felutbildat sig måste man vara beredd att skola om sig. (Det gäller givetvis även vuxna som blir av med jobbet i krympande branscher.)

Unga måste självklart också vara beredda att flytta dit jobben finns, må så vara i gruvan i Kiruna eller som socialarbetare i Malmö.