I Grekland kan man räkna tiden i bara dagar innan statens pengar tar slut.

Närmare bestämt tre (3). På söndag måste det grekiska parlamentet fatta beslut om det krispaket som EU kräver för att ge nya stödlån.

Slut på pengar i statens kassakista är ett scenario som de flesta av oss i Sverige knappast kan förstå. Men rent principiellt skiljer sig inte en statskonkurs väsentligt från en företagskonkurs (till exempel Saabs).

Slut på pengar till offentliga verksamheter – som skolor och sjukvård. Slut på pengar till statligt anställdas löner. Slut på pengar till sådant som – pensioner. Och slut på förtroende från långivare att låna ut nya pengar.

Reaktionerna efter statsministerns utspel visar att det dessbättre tycks finnas en förståelse för att vi måste jobba mycket längre upp i åren. Att det största oppositionspartiet främst opponerar mot bisaker i Fredrik Reinfeldts pensionsutspel, och inte mot huvudbudskapet, antyder att Socialdemokraterna inte tänker ägna sig åt populism, i alla fall inte i denna avgörande framtidsfråga för välfärden i Sverige.

Hygglig insikt tycks också finnas hos vanligt folk. Svaren är inte kompakt fördömande när medier frågar människor om de kan tänka sig arbeta tills de är 75 år. I GD:s enkät i går svarar tre ja och två nej, men en av de som svarar nej kan ändå tänka sig att arbeta till 70.

Detta trots att frågan i medieenkäter oftast formuleras med ordet ”vill” – som om förutsättningen vore att man kunde välja pensionsålder fritt, utan att det får varken privatekonomiska eller samhällsekonomiska konsekvenser. Det tycks finnas en grundförståelse hos svenska folket att det inte är hållbart att inte justera pensionsåldern uppåt med stigande medellivslängd.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt når beklämmande nog inte upp till denna förnuftsnivå. På besök i Sandviken i förrgår avfärdade han helt att 1975 års pensionsålder skulle vara ett problem 2012, eller ens i framtiden: ”Att kunna sluta arbeta när man är 65 är en social rättighet”.

Tackar!

Säger alla som har jobb som fullt möjliggör ett arbetsliv till runt 75 år. Men hur ska samhällskollektivet ha råd att stötta arbetare som inte orkar arbeta efter 65 om alla som orkar jobba efter 65 också ska slippa jobba?

Utgår Jonas Sjöstedt från att de kvinnor inom vården som han besökte i Sandviken, många av dem med tunga jobb, ska tolerera att fullt pigga jämnåriga med fysiskt lättare jobb ska kunna pensionera sig samtidigt med livslångt arbetsskadade, men till skillnad från dessa kunna ägna tio eller fler friska år åt hobbies och resor?

Och framförallt, hur tänker Sjöstedt få den samhällsekonomiska ekvationen att gå ihop? Vänsterpartiet har i sitt riksdagskansli brukat ha en egen liten sedelpress, som inga andra partier har, och som kommit partiet till stor nytta vid budgetmotioner. Den som trodde att Jonas Sjöstedt skulle vara den vänsterledare som slutade trycka egna pengar trodde fel.

Dock, om man gör en välvillig tolkning av det Sjöstedt säger, så är det ett stort problem att hälsan kan skilja så mycket mellan olika yrkesgrupper. Det finns inga lätta svar på frågan om hur ett pensionssystem där vi jobbar längre upp i åren kan utformas någorlunda rättvist – men ingen lösning kan runda problemet att alla måste jobba så länge man orkar, helt enkelt att antalet friska och pigga år efter pensioneringen måste minska.

I Grekland är den officiella pensionsåldern för övrigt 58 år. Det förklarar långt­ifrån allt av den grekiska krisen, men det är inte ointressant vilken ålder som staten signalerar att man kan sluta jobba.

Bara för kännedom.