Medierna har bytt ut sina enfaldiga krönikor över året som gått mot lika enfaliga krönikor om hur herr Pettersson och fru Svensson tror att världsekonomin ska utveckla sig. Det vet inte ens finansfolket och det enda de bryr sig om är hur höga lönelyft eller bonusar de kan få.

Folket får dväljas nere i djupet och skuggorna.

Sverige har nu för första gången sammanställt en lista över mardrömslägen som kan hota vårt samhälle. Att det finns olycksprofeter är ingenting nytt. Den här listan innehåller dammras, översvämningar, bränder, jordbävningar, risker med nukleära ämnen, kemiska ämnen, energiförsörjning, oljeutsläpp och en del annat som kan hota oss.

Budskapet är att det kan bli värre i framtiden.

När jag var ung var det atombomben som var den stora faran, mest det den förde med sig av atomer, samt aluminiumkastrullet som avöndrade farliga ämnen. Det senare accepteras än i dag som en fara.

Däremot var på den här tiden farorna med utsläpp av skilda slag i stort sett förbisedda. Naturen tålde allting, menade man. Jag kände en hälsovårdare som jag diskuterade de förfärliga utsläppen i Gavelån med men han ansåg att det inte var så farligt. Vattnet är självrenande, sade han. Det tog kommunalgubbarna fasta på ända in i det sista.

Att det i de breda lagren fanns en liknöjdhet inför riskerna kan man kanske förklara med att helt nyligen hade ett våldsamt världskrig kastat sin slagskugga över oss alla. Efter krigsslutet var det mest angeläget att slippa ransoneringarna, att bygga upp och få ut högre löner och flera sociala förmåner. Krigsåren hade ju varit magra. Nu stod man inför vad trodde skulle blir skördeåren och då var det i inte läge att predika naturvård och återhållsamhet.

Vi vet hur det blivit och vi kan ta fisket som exempel. En kollektiv tillgång förstörs utan pardon. Utfiskningen sker i stort som smått och ramaskrina när någon föreslår begränsningar hörs väl upp till månen.

Det är sant att vi måste akta oss för översvämningar. Jag har länge funderat över hur människor kan bygga – och få tillstånd att göra det, tätt inpå stränderna till sjöar och strömmande vattendrag. Så en dag blir det översvämning och då klagar husägarna i alla tonarter och ska ha samhällshjälp med kostnaderna. Det finns väl något som heter egenansvar!

Bästa sättet – också 2012 – är att tänka efter före i de fall det går.

Det gäller, häpnadsväckande nog, också industrier, stat och kommuner.

TORD BERGKVIST