I november inleds industrins avtalsrörelse som sätter lönetaket och blir vägledande för resten av arbetsmarknaden. Samtidigt fortsätter facken att förlora medlemmar. En allt större andel av arbetskraften står alltså utanför den traditionella svenska modellen – vilken sluter avtal mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar.

Facken fortsätter teckna kollektivavtal, men kollektivet krymper. Däremot påverkas de oanslutnas löner alltjämt av avtalen.

De 245 000 medlemmar som facken förlorade mellan 2007 och 2009 har inte kommit tillbaka, och allt färre unga väljer att gå med. När forskningsinstitutet Ratio på tisdagen ordnade seminarium om medlemsflykten, i ABF-huset i Stockholm, sade en arg man i publiken att avhoppen beror på höjningen av a-kasseavgiften. Att raset blev så omfattande beror sannolikt på de ändrade reglerna, men det är inte den enda orsaken.

Facken har inte förmått anpassa sina organisationer efter de senaste decenniernas samhällsförändringar. I finanskrisen försvann många industrijobb, och en hel del av jobben kommer aldrig tillbaka. En växande andel av dagens arbetsplatser är tjänstemannajobb. ”Där är motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare som fanns förut ofta inte längre kvar”, säger Dag Klackenberg, vd för branschorganisationen Svensk Handel.

Allt fler ser facket som en försäkringspremie, snarare än en organisation de vill engagera sig i. Dessutom står många visstidsanställda och bemanningsarbetare utanför. Och risken är att allt mindre fackförbund får oproportionerligt inflytande över stora grupper, som hellre vill ha individuella lösningar. Det är realiteter som fackföreningarna inte förmått anpassa sig till. Det är viktigare att göra något åt det än att klaga på alliansregeringen.

Ivar Arpi, GD