Glada leenden prydde Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund i går morse, när de fick vara med på en debattartikel tillsammans med statsministern i Dagens Nyheter, om Sveriges utmaningar i framtiden.

Ämnet är ju inte direkt oviktigt, så det var inte konstigt att Fredrik Reinfeldt lade vantarna på det och snabbt gjorde det till eget, i sitt tal i Almedalen på måndagskvällen. Kanske var Jan, Maud och Göran där och lyssnade, lika lätta i sinnet som Broder Lustig, Syster Hurtig och Magister Duktig. Ännu förmår de inte se vargen.

Alliansens mindre partier tycks blinda inför det bygge som Moderaterna nödtorftigt försöker skyla bakom fasaden av regeringsallians. Detta trots att Moderaternas egentliga agenda uppenbarade sig för alla som ville se, redan innan konfettin från valnatten hunnit sopats upp.

Talet som Fredrik Reinfeldt höll dagen efter valet torde vare ett av de märkligaste som hållits i svensk politik, givet situationen. Det var inte bara det första framträdande som den regerande statsministern och valsegraren höll med valresultatet på hand. Det var också det enda han avsåg att hålla innan den nya regeringsbildningen var klar.

Men detta viktiga tillfälle att tala till nationen valde landets statsminister att helt och hållet disponera för tjugo minuters självberöm – som partiledare, inte som regeringschef. Viktigare än allt annat tyckte Reinfeldt det var att inpränta att Moderaterna gjort ett ur varje aspekt historiskt segerval. Som om det undgått media och allmoge. Inte ett ljud om den allians som burit upp Moderaterna och dess ledare till denna höjd.

Föga överraskande förhandlade sedan Moderaterna skjortan av de (nu ännu) mindre allianskollegerna. Ur Syster Hurtigs hus av hö blåstes en infrastrukturministern bort, kvar blev bara en tom it- och regionministerhatt. I Broder Lustigs socialdepartement av pinnar föstes in en bostadsminister, medan Magister Duktigs hus av tegel stod hyfsat opåverkat. Som kompensation för sin generositet gav Reinfeldt sig själv två nya M-ministrar.

Hur enkelt hade det inte varit att låta sittande regering vara mer eller mindre intakt?

Per Schlingmann gav någon dag efter valet medan han fortfarande var partisekreterare ett nyckelbesked om den moderata eftervalsstrategin, på en träff inför liberala ledarskribenter: förnyelsen skulle fortsätta med att Moderaterna bland annat ska driva frågan om att hela landet ska leva. Detta alltså sagt direkt efter ett val där Moderaterna utklassat Centern bland deras kärnväljare på många håll i deras hjärtland. Ta deras frågor, ta deras väljare. Thank you and goodbye. Schlingmanns efterföljare Sofia Arkelsten bekräftar linjen i en intervju i Svenska Dagbladet på tisdagen.

Reinfeldt har en helt annan agenda under sin andra mandatperiod. Under den första gällde en fyrpartiallians. Nu gäller Partiet. Reinfeldt kalkylerar med att det är svårt för varje regering att vinna tre val i rad, dels mot rent empirisk bakgrund, dels hotar ju två (eller tre, FP ska nog inte vara alltför självsäkra) allianspartier att halka ur riksdagen (vilket Reinfeldt knappast ser alltför sentimentalt på).

För Reinfeldt är det 2014 inte överordnat att vinna regeringsmakten, utan att göra ett nytt rekordval för Moderaterna – må så leda till opposition eller till fortsatt regerande, där Moderaterna i så fall skulle bli lika dominerande som Göran Perssons socialdemokrater under samarbetstiden med MP och S. Stöd, med eller utan glädje, från alla eventuellt kvarvarande mindre allianspartier kan ju Reinfeldt alltid räkna med. För vilket annat alternativ har de? Juholt?

Moderaterna använder innevarande regeringsperiod för att bli 2000-talets statsbärande folkrörelse, efter Socialdemokraternas 1900-tal.

David Nyström

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se