I debatten om friidrottshall kontra bibliotek på kommunfullmäktigesammanträdet i Gävle i går ställde Sverigedemokraterna tydligt upp på den socialdemokratiska och delvis-moderata linjen att tränga ut en satsning på att ge Stadsbiblioteket nya lokaler, till förmån för att prioritera en ny friidrottshall, utan att först undersöka om näringslivet skulle vilja vara med och finansiera den.

Man får hoppas att de rödgröna, och de moderata frondörerna, baserar sitt ställningstagande på andra grunder än de sverigedemokratiska. För SD handlar det lika mycket (eller kanske mer?) om att de är mot bibliotek, som för en friidrottshall. För hur ska man annars tolka SD:s uttalande: ”Vi ser biblioteket mer som lyxkonsumtion framför att satsa på att ge ungdomar en meningsfull fritid.”

Så att gå och sätta sig i en läsfåtölj på biblioteket eller att låna hem böcker skulle inte vara en meningsfull fritidssysselsättning för unga?

Stadsbiblioteket i Gävle är den kommunala serviceinrättning som kommer flest kommuninvånare till del. (Vilket naturligtvis gäller för bibliotek generellt oavsett kommun.) Att ta del av dess utbud kräver inte en krona i form av idrottskläder och mycket annat som kostar pengar för idrottande barn och familjer. Böckerna på biblioteket är tillgängliga även för kommunens allra sämst ställda invånare.

Därmed, självfallet, på inget sätt sagt att kommunen inte ska stödja idrotten bara för att den kostar för utövarna. Men är ordet lyxkonsumtion rätt beskrivning av tillhandahållande av böcker för fri utlåning?

Böcker är bildning. Bildning kräver böcker. Sverigedemokraterna är det parti som har flest lågutbildade väljare.

Ju fler som läser böcker, och ju fler böcker som blir lästa, desto mer skulle det kunna vara så att SD blir mindre attraktivt att rösta på. Det kan ju vara en underliggande förklaring till SD:s inställning till bibliotek.

David Nyström