Vänstern och Gaddafi
Relaterat
Den arabiska våren tycks åter ha blommat upp med de varma vindarna från norr, från flygplanen som äntligen kom för att bomba Gaddafis positioner och skydda Libyens folk från att slaktas.
Optimismen verkar ha spridit sig. I Jemen pressar demonstranterna president Saleh till en egyptisk situation, där denne likt kollegan Mubarak kommer med eftergifter, fast för lite och för sent. Flera inom regimen har anslutit sig till demonstranterna efter att regimen låtit prickskyttar döda ett 50-tal demonstranter.
Flygförbudszonen över Libyen kom ju i grevens tid, minst sagt. Bara några timmars ytterligare sölande av demokratierna i väst och Libyen hade varit förlorat; Gaddafi hade erövrat motståndsrörelsens fäste Benghazi, och en flygförbudszon blivit meningslös.
Att Vänsterpartiet stödjer FN-aktionen, ledd av storheter som USA, Frankrike och Storbritannien, och med Nato i bakgrunden, föranleder flera kors i taket. Men de flesta i partiet har förstås insett att det i dag inte längre är opportunt att stödja Gaddafi, som fordom tillhörde den skräckkammare av tyranner i tredje världen som vänstern idoliserade såsom världsrevolutionens förkämpar.
Man kan väl betrakta det som att vänstern betalar tillbaka sin skuld från alla demonstrationer mot ”USA:s krig i Irak”, som demokratiseringen av Irak kommit att kallas. Bara lite högljuddare protester från västvärldens vänster hade kanske lett till bara lite mer rädsla för en flygförbudszon hos västmakterna av oro för folkopinionen, vilket kanske hade räckt för bara lite mer försening i FN:s säkerhetsråd – och Gaddafi hade hunnit krossa motståndsrörelsen såväl bildligt som bokstavligt.
Att vänstern var emot störtandet av Saddam men för en aktion som alla hoppas ska störta Gaddafi förklarar de med att det finns en motståndsrörelse i Libyen som ropar på hjälp utifrån.
De kan ju fundera på varför sådana rop inte nådde ut från Irak.
David Nyström
