Representativ demokrati. Det är det politiska system som vi har i Sverige. Det går ut på att folket väljer partier (och i viss mån även personer) som de vill låta sig representeras av under en begränsad tid, för att sedan ha möjlighet att utvärdera den förda politiken och välja på nytt.

Att kunna ompröva den förda politiken, och kvaliteten på de partier och personer man valt, utgör demokratins fundament; helt enkelt själva definitionen på demokrati. Möjligheterna till omprövning bör inte heller ske för sällan. Fyraåriga mandatperioder, som i Sverige, är ganska vanligt. Tanken att – bara som exempel – ha val vart 31:a år, ter sig absurd. En sådan demokrati skulle närma sig gränslandet till andra sorters styrelseskick.

Idén att partier väljs att styra landet är att partier sammanjämkar olika frågor, avväger målkonflikter och prioriterar bland allt det angelägna man vill uppnå. Det innebär förvisso nackdelen att väljarna tvingas köpa ett ”politikpaket”, men ställt mot ett system där väljarna skulle ges möjlighet att samtidigt både sänka skatten och öka statens utgifter, eller att säga nej till såväl kärnkraft som kol och olja, och i samma andetag nej också till höga elpriser och elransoneringar, så framstår nog ett system där folkvalda representanter sätter sig ner och resonerar sig fram till bästa möjliga lösningar att föredra.

Folkomröstningar utgör undantag i det svenska folkstyret. Det är inget ovanligt i demokratiska länders konstitutioner utan kan tvärtom sägas vara norm. I vissa länder förekommer folkomröstningar inte alls, utan ses nästan som smått suspekta företeelser.

Så inte i Sverige. Man kan nog anta att folkomröstningar har en betydligt högre status i folkmedvetandet än den ställning de har i grundlagen. Direkt demokrati låter bättre än representativ, som innebär ett mellansteg i form av politiker mellan väljarnas val och verkställighet av politiken. Folkomröstningar har således en tung, moralisk legitimitet, men rent formellt stiftar inte folkomröstningar lag (annat än i grundlagsfrågor), utan är bara rådgivande. Teoretiskt kan den folkvalda riksdagen strunta i det råd de bett folket om, fast det vore förstås mycket oklokt.

Men om nu folkets valda lagstiftare sitter på fyraåriga mandat, hur långt mandat kan ett begärt råd från folket anses ha? Om folket väljer en majoritet av partier som, säg, vill bygga ut kärnkraften, hur länge ska då ett tidigare avgett råd från folket anses övertrumfa den politik som folket faktiskt väljer i nutid?

Flertalet som hade rösträtt i folkomröstningen om kärnkraft för trettioett år sedan är ju ännu i livet, och ytterligare ett par generationer som 1980 var yngre än 18 år torde ha ett hyggligt minne av den intensiva kärnkraftsdebatt som rådde vid den tiden. Många kan alltså göra det kontrafaktiska tankeexperimentet att det 1980 skulle ha varit så, att det då för 31 år sedan, alltså 1949, hade ägt rum en folkomröstning om energipolitiken. Om så vore – skulle man då, 1980, på samma sätt som debatten förs i dag, ha sett sig vara bundna av en 31 år gammal – och ej att förglömma, rådgivande – folkomröstning?

David Nyström, GD