När Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund ska reda ut hur viljan att minska statens inflytande över individers livsval är förenligt med klåfingrigheten som homosexuella, kamphundar och alkoholpolitik framkallar så blir det lite rörigt. Paradoxalt om ni så vill. Även i SVT:s partiledarutfrågning.

”Vi lägger oss i människors liv. KD är inte anarkister. Vi tror att det kommer att behövas lagstiftning”, meddelade Göran Hägglund. Dagens självklarhet var därmed uttalad. KD är som alla vet riksdagens enda parti som till sin karaktär tangerar värdekonservatismen, med representanter vars relation till anarkister är som olja och vatten. Värdekonservatismen drivs ju av uppfattningen att samhället bör bevara och förstärka en viss etik eftersom dessa värderingar anses vara nödvändiga för ett gott samhälle.

Men hur går viljan att rusa efter pekpinnar i tid och otid ihop med avsikten att reducera statens omgång? Att låta ”verklighetens folk” leva befriade från politiskt principrytteri och den självutnämnda elitens råd? Ingen missade väl Hägglunds golgatavandring som Mr Rikspopulist i medierna efter att ha hyllat ”vanligt folk”.

I SVT:s partiledarutfrågning försöker Hägglund rädda logiken genom att deklarera att ”poängen inte är att vara som genomsnittet, utan att acceptera alla som de är”. Hm, den gubben gick inte.

På frågan om verklighetens folk borde KD-ledaren ha konstaterat att den enda angelägna frågan i sammanhanget om verklighetens folk är var politikens gränser ska dras.

KD bör vara ett parti som resolut tar ställning för låga skatter, fri företagsamhet, ett välrustat försvar, lag och ordning, personligt välfärdsansvar, civilkurage, kompetent sjukvård och, inte minst, ett starkt civilt samhälle som skydd mot statens eviga tendens att växa till priset av medborgarnas frihet. Men vissa i partiet verkar tro att liberalisering är KD:s enda chans att locka medelklass och morgondagens vuxna, alla dessa välutbildade, beresta individualister som hänger halva den vakna tiden på internet.

Liksom Nya moderaterna har KD drivit mot det politiska mittfältet, men medan den ideologiska kursändringen visat sig framgångsrik för Moderaterna riskerar den att förpassa KD tillbaks till en utomparlamentarisk marginaltillvaro. Värdekonservatismen är ju i stort sett det enda som skiljer KD från övriga borgerliga partier. Utan den har man förmodligen ur många kärnväljares perspektiv förlorat sitt politiska existensberättigande.

Kristdemokraterna måste helt enkelt välja riktning. Och i partinamnet stakas den ut.