Hittills har valrörelsen varit ungefär lika spännande som Allsång på Skansen med tanke på att dramaturgin reducerats till kronor och ören. Det politiska budskapet har varit svagt. Valbudskapet från såväl alliansen som de rödgröna har portionerats ut vid strategiska tidpunkter för att resultera i maximalt genomslag i media. Viljan att redogöra för skälen bakom politiken har varit mindre än strävan att ställa väljargrupper mot varandra. När gruppintresset projiceras som en bärande idé blir helheten allt svårare att se. Hittills sammanfattar skattesänkningslöften till pensionärerna valrörelsen.

Att i stället sänka priset på arbetskraft för att minska arbetslösheten och stimulera tillväxten hade inte bara varit mer lönsamt för pensionärerna på sikt, utan även ett modigare drag. Men det är klart, då krävs det en vision. En samhällsberättelse som gör att väljarna måste ta ställning till en helhet av både kortsiktiga bedömningar och av framtidsvisioner. Statsvetare brukar prata sig hesa om vikten av en helhet, riktning och en grundläggande samsyn om hur Sverige ska styras.

Politiska visioner som stäcker sig längre än nästa mandatperiod är faktiskt en förutsättning för att väljarna ska känna respekt för möjligheten att i ett demokratiskt system kunna påverka framtiden.

Socialdemokraterna hade en berättelse en gång. Förvisso gynnades arbetarrörelsens folkhemsberättelse av den svenska industrins gyllene årtionden, men ändå, berättelsen fanns där. Men i takt med att samhället har rört sig bort från storskalig kollektivism med bruksanda, storindustri, monopol inom offentlig sektor, miljonprogram och centrala avtalsrörelser har berättelsen blivit allt mer tillbakablickande. Och stödet för den röda politiken minskat.

Att arbetarrörelsen lider av fantomsmärtor blev uppenbart i radions statsministerduell i fredags mellan oppositionsledare Mona Sahlin och statsminister Fredrik Reinfeldt. Medan Reinfeldt blickade framåt - om än på ett ytterst pragmatiskt vis - längtade Sahlin mest tillbaka. Det retrospektiva budskapet går igenom i den rödgröna ambitionen att återföra sådant som tagits bort, återställa sådant som reformerats.

Nostalgi deluxe är ingen samhällsberättelse för valvinst - den är helt enkelt skriven i fel tempus.