Länsförsäkringar påminner oss i en undersökning om hur dåliga vi är på att lägga undan pengar. Undersökningens resultat är inte unikt - exempelvis har Dick Kling presenterat liknande siffror i böckerna Radhusproletärer och ombudskapitalister och Tryggare kan alla vara (båda från Timbro Förlag).

Mer än fyra av tio svenskar har mindre än 40 000 på sparkontot, och nästan var fjärde svensk har mindre än 10 000 kronor sparade. Det är alldeles för lite. I en villa eller bostadsrätt är trasiga vitvaror alltid en risk. Tandläkarräkningen kan bli oväntat dyr. Vid arbetslöshet kan det dels ta tid att få den första utbetalningen från a-kassan, och dels blir marginalerna snävare.

För människor som redan lever på marginalen låter experternas ”några månadslöner på banken” som en omöjlighet eller ett dåligt skämt. För ensamstående med låglönejobb, som inte många kronor kvar i slutet av månaden, måste tidigare finansminister Anne Wibbles vision om en årsinkomst på banken framstå som ett hån.

Men många med tomma sparkonton tillhör dock inte kategorin som lever på existensminimum. Bland de ockrande sms-låneföretagens kunder finns en stor grupp som har relativt goda inkomster, men helt enkelt inte rättar mun efter matsäcken. Enligt ett av sms-lånföretagen, Folkia, har deras kunder en medelålder på 35 år och en årsinkomst på 250000 kronor.

Så länge livet i övrigt flyter har denna grupp inget problem att surfa på marginalerna. De kortfristiga lånen betalas tillbaka i tid, kreditkortsräkningen likaså - men när livet plötsligt förändras är det lätt att fastna i skuldfällan.

Nyligen skrev SvD att mer än 46 000 svenskar har obetalda skulder hos Kronofogden på grund av sms-lån. I början av förra månaden lämnade regeringen in en proposition för att göra regelverket för SMS-lån striktare, delvis som en följd av ett nytt EU-direktiv om konsumentkrediter. Gott så.

Men i debatten om snabbkrediterna och regelverk är det dock alltför lätt att glömma bort individens ansvar. Visst kan man uppröras över lånens ockerränta och bristande information om kostnader i samband med marknadsföringen av lånen, men det vi egentligen borde uppröras över är faktum att medelinkomsttagare inte ens kan få fram 4000 kronor utan att behöva ta ett sms-lån.

Därför bör alla, oberoende av vad de tjänar, försöka skrapa ihop ett litet eget sparande. Det gäller inte minst de tio procent av svenskarna som i dag står helt utan pengar på sparkontot, även om det där med sparade månadslöner känns fullkomligt omöjligt.

Sparade pengar ger trygghet i såväl livskriser som oväntade vardagsproblem. Det är ingen rafflande nyhet, men väl värt att tänka på i ett land där senaste platt-tv:n tycks viktigare än en buffert.