I USA är offentlighetsprincipen och sekretess på allas läppar. Det politiska toppskiktet, media och main street förhåller sig till ett av de största militära avslöjandena någonsin. 91 731 hemligstämplade rapporter som dokumenterar händelseutvecklingen i krigets Afghanistan har nämligen publicerats på wikileaks.org (tillsammans med The Guardian, Der Speigel och Washington Post).

Det rör sig i huvudsak om information om tusentals dödsfall från slagfältet. Realistiska anteckningar från soldater kompletterar etablissemangets opersonliga statistik med detaljerade bilder av det kontroversiella kriget. Fler civila än de patriotiska appellerna från Vita Huset har medgett påstås ha dödats. Rapporterna illustrerar även i mosaisk detalj varför talibanerna är starkare nu än 2001, trots att USA har spenderat 300 miljarder dollar på kriget. Kontentan av informationen, som i helhet punkterar chimären om kriget mot terrorismen, motsäger den officiella bilden projicerad av USA och dess Nato-allierade av att insatsen i Afghanistan är under kontroll.

Den prisbelönta hemsidan, som med web 2.0-teknologi säger sig arbeta med allmänhetens främsta för ögonen, publicerar regelbundet hemligstämplade dokument som avslöjar sådant som regeringar och myndigheter försöker mörklägga för medborgarna.

Många av dokumenten på Wikileaks kan tyckas odramatiska för svenskar. Vi tar för givet att offentlighet råder som huvudregel. Redan 1766 reglerades handlingars offentlighet och censur förbjöds i den första svenska tryckfrihetsförordningen. 244 år senare är Sverige fortfarande ett av få länder som har en så detaljerad offentlighetsprincip nedskriven i sin grundlag.

Men att offentlighetsprincipen måste försvaras dagligen även i demokratier påminner tumultet kring Wikileaks oss om.

Publiceringarna har eldat på de som tror att sekretess främjar nationell säkerhet, de som ryser vid tanken på att journalister letar igenom sekretessbelagt material. En typisk kommentar från hyschlägret fällde senatorn Joe Lieberman, som hävdade att sajten är beväpnad med ”en ideologisk agenda obevekligt fientligt inställd till vår militär och de mest grundläggande kraven på vår nationella säkerhet.”

Här blir man frestad att utbrista: och?

Vad som motiverar Wikileaks att publicera hemligstämplat material är samma drivkraft som fick CIA-anställde Daniel Ellsberg att vända sig till tidningen New York Times 1971 med Pentagonpappren rörande Vietnamkriget.

Då som nu, oavsett den tekniska utvecklingens inverkan på medielandskapet, måste sanningen tålas av makthavarna. Endast en fri och ohämmad press kan effektivt exponera bedrägerier. Endast en fri press ser det som sin skyldighet att förhindra att makthavarna via propaganda försöker vilseleda folket och påverka opinionen till det egna ändamålets fördel.

Om makthavarna vore mer tillmötesgående om den sanna naturen i Afghanistanuppdraget, med alla brister och i all sin komplexitet, skulle allmänhetens behov av sajter som Wikileaks vara mindre.

Ett krig där man måste ljuga och relativisera viktiga värden kommer aldrig att vinnas. Försvarshögkvarter Pentagons aversion mot sajten bekräftar Warren G Hardings tes: krigets första offer är sanningen.