Euron är satt under press och den stora frågan i unionens huvudstäder är vad man ska göra åt det, vilket i praktiken handlar om hur den grekiska skuldkrisen ska hanteras. Utan tvivel är det regeringen i Aten som själv måste fatta de tuffa besluten och hantera det folkliga missnöjet, men den som tror att det går att isolera detta till en grekisk fråga borde tänka om. Skuldkrisen påverkar hela EU:s ekonomi genom valutasamarbetet och därigenom ytterst den politiska trovärdigheten för unionen.

Den viktigaste lärdomen av Greklands budgetkris är att inget land kan föra en finanspolitik som om det inte fanns någon morgondag. Därför är det fel att peka ut den gemensamma valutan som roten till det onda. Euron har inte skapat problemen för regeringen i Aten. Däremot kan EU hjälpa till att ta Grekland ur den akuta krisen med klok politik och rätt lärdomar för framtiden. I det nödvändiga reformarbetet är euron snarare en tillgång än ett problem för Grekland.

Att hjälpa Grekland handlar om solidaritet, vilket Folkpartiets EU-parlamentariker Olle Schmidt och ekonomiskpolitiske talesperson Carl B Hamilton poängterade i ett samtal i riksdagen på fredagen.

Inte solidaritet med en regering som fuskar, utan med en regering som faktiskt arbetar hårt med att sanera ekonomin och tackla obalanserna.

Här finns en parallell med det stöd som EU och Internationella valutafonden gav Lettland under krisen 2008 och som indirekt Sverige drog nytta av genom de svenska storbankernas riskexponering på den baltiska marknaden.

Huruvida Internationella valutafonden ska spela någon roll i Grekland är dock ännu en öppen – och kontroversiell – fråga för många. Det talas om ett nederlag för EU i så fall och att euron skulle tappa i trovärdighet om man vore tvungen att ropa på IMF. Men det finns även problem med att erbjuda nödlån inom bara kretsen av euro- eller EU-länder. Risken är att det skulle vara politiskt svårare för EU-regeringar att sätta tillräckligt hård press på ett unionsland än att låta IMF göra det. Hur som helst bör i alla fall inget land i EU i förväg utesluta sådan hjälp till Grekland.

Men frågan om en speciell krisfond i unionen kontra IMF är bara en del av en större debatt. Den nu aktuella krisen i Grekland och turbulensen som rådde när finanskrisen drog in över Europa har visat att stabilitetspakten inte stått pall och att hotet om sanktioner inte hjälpt. Det finns därför ett behov av att gå vidare med finanspolitiskt samarbete i EU och att skifta fokus från sanktioner till förebyggande åtgärder. I praktiken handlar det om regelverk av det slag som Sverige redan infört, utgiftstak, saldomål etcetera.

Det är inte tal om att införa en gemensam finanspolitik, utan att finna genensamma normer som inte kräver några fördragsändringar.

Stärkt samordning och bättre budgetdisciplin skulle göra gott i hela unionen, inte bara i Grekland.

Det finanspolitiska samarbetet i EU bör utvecklas.