Alliansens öde vilar i de äldres händer, har SPF:s seniorers tidning Veteranen som rubrik över en valanalys i sitt senaste nummer. Mot bakgrunden av att i höstens val är 1 777 000 personer över 65 år och röstberättigade måste naturligtvis Veteranens påstående tas på allvar.

Seniorerna utgör drygt 25 procent av valmanskåren och det finns alltså goda skäl för de politiska partierna att noga följa reaktionerna från det hållet. Ska samhället och demokratin hållas ihop måste politiken främst beakta helheten och inga särintressen kan tillåtas ta över. Att närmare 1,8 miljarder svenskar har passerat normal pensionsålder ger dock tunga argument i helhetsdiskussionen.

Endast 120 000 röster skilde blocken åt i förra valet. Det finns alltså inte plats för någotdera blocket att begå avgörande misstag inför årets val. De äldre är heller inga förstelnade töntar som alltid röstar på samma parti. I snitt byter omkring 20 procent parti när de går till valurnorna. En avgörande skillnad mellan äldre och yngre är dock att äldre, som har ett högre valdeltagande, har större kunskaper om politik än yngre. Det är helt naturligt.

Ser man till opinionsmätningarna leder Alliansen bland dem som är 65 år eller äldre. Även om stödet vacklat under senaste tiden så skulle ett val i dag med bara deltagande av 65 år och äldre ge majoritet åt Alliansen. Det gäller dock att se upp.

Debatten om socialförsäkringarna har skadat regeringskoalitionen. SIFO-chefen Toivo Sjörén uppskattar att bilden av cancersjuka som måste söka arbete och regeringens hantering av den frågan kostade Alliansen 300 000 röster, alltså mera än vad som i förra valet var marginalen till de rödgröna. Ändå leder i dagsläget Alliansen med 49,0 mot 45,9 bland väljare över 65 år. Jobbskatteavdraget tycks för övrigt inte, enligt reportaget i Veteranen, på något direkt avgörande sätt påverka Alliansen.

Alliansens förmåga att informera om sin politik är förunderligt usel. Vad gör alla de informatörer, pressansvariga och allmänna mediechefer som surrar runt i riksdags- och regeringsbyggnaderna? Det är väl trevligt för dem att de informerar varandra men det är svenskarna ute i sin vardag som behöver få känna sig delaktiga.

För Alliansen är den uppgiften svår. Oppositionen behöver bara ta fram någon som känner sig missnöjd så går det att sno ihop en historia om hur regeringen misshandlar utsatta grupper. Ju närmare valet vi kommer desto grövre blir den argumentationen och det gör det, paradoxalt nog, lättare att bemöta den.

De så kallade partistrategerna kartlägger allt som går att kartläggas och vet precis hur opinionen rör sig. De försöker minimera oväntade faktorer men är naturligtvis alltid ute på tunn is. Och det som skulle kunna påverka gör inte alltid det – Gudrun Schyman är ett exempel. Hon har överlevt och valsar vidare.

GD 21 MARS 2010