”Är det en flicka eller pojke?”. När ett barn föds är oftast könstillhörighet den första frågan som riktas till de nyblivna föräldrarna. I de flesta fall kan den frågan besvaras snabbt, men i vissa fall kan barnet vara fött med någon form av intersexsyndrom, alltså född med otydlig könstillhörighet länkat till barnets kromosomuppsättning. Då blir situationen genast mer komplex eftersom vår konventionella uppfattning om kön och genus är tämligen rigid.

Mot den bakgrunden ska man se motionen till Vänsterpartiets kongress den 7-9 maj i Gävle som föreslår att ett tredje kön, jämlikt med man och kvinna, införs i svensk lagstiftning. Motionären Pernilla Calmerfalk, som lyfter Sydafrika och Nepal som föredömen vad gäller könsneutralitet i lagen, menar att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna även innebär rätten till sin identitet. Den uppfattningen delas av partistyrelsen som godkänt motionen.

Enligt V är det viktigt att juridiskt likställa ett ”tredje kön” med kvinnor och män eftersom den tredje könsbestämmelsen inte bara skulle ge intersexuella och transpersoner en juridisk hemvist i samhällskroppen, utan även luckra upp fördomar kring kön. Det kyrkliga studieförbundet Senus har i linje med dessa tankegångar redan infört tre könstillhörigheter – han, hon eller hen – i sina platsannonser, men hänvisning till en inkluderingspolicy som fastslår att individen har rätt att själv bestämma över sin benämning.

Avsikterna att på juridisk väg öka acceptans vad gäller synen på könstillhörighet är lovvärd; det hör till samhällets värdegrund att alla människor ges lika rättigheter. Därmed inte sagt att införandet av ett tredje kön är det rätta verktyget för att motverka diskriminering. Tvärtom. Kampen mot fördomarna förs bäst genom att flytta fokus från avgränsande benämningar, inte genom att instifta ytterligare en könstillhörighet.

Viljan att reducera könets betydelse riskerar alltså att befästa dess vikt. Kontraproduktivt? Ja, men V är inte ensamma.

Denna fallgrop har socialistiska feminister hamnat i när de i linje med Marxismens grundläggande föreställning om en strukturell över- och underordning av grupper i ständig konfliktklass, ersatte klass med kön. Kvinnor buntades ihop till ett kollektiv och feministerna utsåg sig själva till deras företrädare i kampen mot de patriarkala strukturerna. Feminister som kämpade för att könet inte skulle vara styrande reducerade alla samhällsutmaningar till en könsproblematik som i förlängningen blåste upp könets betydelse.

Ska samhället motverka diskriminering av hbt-personer så måste medborgare och politiker i liberal anda slå fast att alla människor har samma rättig- och skyldigheter samt förutsättningar, politiskt och juridiskt. Vad individen sedan gör av dessa förutsättningar och väljer att benämna sig själv är upp till, just det, individen.

GD 19 MARS 2010