Allt tyder på att 2000-talets tradition av konfliktfri arbetsmarknad med stora reallöneökningar utmanas i årets avtalsrörelse. Den pågående avtalsrörelsen som innan den 31 mars måste nå konsensus är apart i flera avseenden. Med 530 kollektivavtal som berör 3,3 miljoner löntagare är avtalsrörelsen den största i svensk historia, men det är inte bara omfattningen som är säregen, parterna ska även finna varandra i kölvattnet av en extrem internationell konjunkturnedgång.

Finanskrisen punkterade tillverkningsindustrin med massiva varsel som följd. Den blödande världsmarknaden innebar för Sandvik att produktionstakten sänktes med 40 procent under fjolåret. Sedan 2009 har en svag återhämtning ägt rum och företagsledningarna är försiktigt positiva. Men prognoserna är trots allt osäkra; det gäller att balansera hur mycket av företagens ökade intäkter som ska gå till högre löner för de anställda och hur mycket som ska gå till nyanställningar.

Till skillnad från den konkurrensutsatta industrin, som utgör riktmärke i den samordnade avtalsrörelsen, är handeln i god vigör. Sveriges tillväxt är just nu konsumtionsdriven och handelns utredningsinstitut (Hui) spår en tillväxt för detaljhandeln på 3,5 procent för 2010 och 2011.

De skilda förutsättningarna som belyser problematiken med centrala avtal gör att alla inblandade parter talar olika språk.

LO hävdar att Sverige plågas av en efterfrågekris och ingen lönekostnadskris och kräver centrala löne­ökningar på 2,6 procent. Ur ett företagsperspektiv är ett sådant resonemang om krisens art obegripligt. Lönekostnader är också kostnader, oavsett vad minskning i efterfrågan och intäkter beror på.

Arbetsgivarna har i sin tur snackat nollavtal. Det är varken realistiskt eller önskvärt då frysta löner enbart skulle straffa företagen i nästa avtalsrörelse, när konjunkturen har vänt, genom krav på kompensation för återhållsamhet.

I söndags avvisade industrifacken det senaste budet på 0,7 procents löneökning och laddar för eventuell storkonflikt. Det manade Svenskt Näringslivs vd, Urban Bäckström, att bryta mot god sed och uttala sig i media: ”Sverige och svensk industri befinner sig fortfarande i en mycket djup kris, krisen är lika djup som i början av nittiotalet”. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var snabb att ifrågasätta agerandet: ”Man går inte ut i media och gör ned den andra parten, det skapar bara ilska”.

För det första vore det förmätet av Lundby-Wedin, som nyligen målade verklighetsbilden becksvart när statliga miljoner skulle avsättas för att lindra krisen, att låtsas som LO inte har en egen agenda, intimt förenad med Socialdemokraternas politik. LO-ordförande kan inte på ett trovärdigt vis gå från tal om ekonomiskt stålbad till att kräva rejäla lönelyft.

För det andra går det inte att bedöma årets avtalsrörelse enligt den sedvaliga etikett-boken. Bäckströms agerande ska granskas i ljuset av en tillverkningsindustri som har tappat 25 procent av sin produktion och ett läge där arbetslösheten är på väg mot tio procent. En facklig maktdemonstration med överdrivna lönepåslag riskerar ekonomiska svårigheter i många företag och ökad arbetslöshet. Stundens allvar måste inskärpas.

GD 17 MARS 2010