Gävleborgs län har klättrat på TCO:s pappaindexlista. I fjol tog nämligen papporna i länet ut 22 procent av föräldradagarna vilket innebär en förbättring med en procent jämfört med året innan.

Om mammor och pappor skulle dela lika på ledigheten skulle pappaledighetsindexet ligga på 100. Snittet i riket är 39, vilket innebär en liten ökning jämfört med året innan.

På pappret ser det kanske positivt ut. Problemet är att ökningen stagnerat markant. Indexet ökar långsammare än i början av 2000-talet. Dessutom visar det sig att det fortfarande är många pappor som inte tar ut någon ledighet alls – inte ens den öronmärkta pappamånaden. Enligt TCO:s index kommer det i den här takten att ta över 50 år innan föräldrarna delar jämställt på ledigheten.

Ekonomiska argument framhålls ofta som anledning till att papporna inte är hemma men det klingar ihåligt.

För TCO:s pappaindex indikerar ju att varken föräldrabonus eller öronmärkta månader förmår pappor att ta ut ledigheten. Och det är sannerligen något för kvoteringsivrarna att fundera över. Kanske skulle inte ens en ren kvotering få till en jämn fördelning? Istället skulle barnen få kortare tid hemma eller mammorna än lägre ersättning då de skulle snåla med dagarna.

Till viss del handlar föräldraledighetsfrågan säkert om pengar. Men lika mycket om sociala strukturer, traditioner och ett samhälle som är helt inställt på att mammorna ska ta huvuddelen av föräldraledigheten.

Kvinnor måste ställa krav på att dela ledigheten med pappan till barnen och män måste i sin tur våga kräva att få sin del. För det handlar inte bara om att männen inte vill vara hemma utan även om att kvinnorna inte vill jobba. Det finns gott om kvinnor som inte vill släppa på ledigheten till pappan.

Män exkluderas också alltför ofta i pappaprocessen redan från början. Hela bebistiden är anpassad till kvinnor. Från mödravården till barnavårdscentralen till öppna förskolan och så vidare. Amningsprofeterna – som återfinns inte minst inom barn- och mödravården – ifrågasätter kvinnor som inte ammar i två år och pekar därmed på var kvinnorna ska befinna sig under småbarnstiden: i hemmet. Papporna ställs samtidigt i skuggan, deras betydelse är av den stöttande arten, inte deltagande. Inom dessa områden finns mycket att jobba med.

Arbetslivet liksom samhället i övrigt är idag anpassat till att mammorna tar huvudansvaret istället för att anpassas efter att både pappor och mammor har ett gemensamt ansvar. Och för att pappor ska ta ett jämställt ansvar krävs också att de behandlas som en jämställd förälder.

GD 12 MARS 2010