Internationella kvinnodagen har 100-åriga anor eftersom det 1910 hölls en kvinnokongress i Köpenhamn där initiativ togs till en särskild kvinnodag. Men under de kommande decennierna firades den sporadiskt för att under 1960-talet börja ta ordentlig form som en opolitisk högtidsdag för kvinnors rättigheter över hela världen. 1977 blev internationella kvinnodagen en av FN:s högtidsdagar.
Fortfarande är kvinnors rättigheter inte en självklarhet i stora delar av världen och det finns många oerhört stora och viktiga kvinnofrågor som skulle förtjäna att om och om igen tas upp på dagordningen i de stora politiska sammanhangen. Som kvinnors extremt utsatta situation i krig och konflikter till exempel.
Mot den bakgrunden kan det kanske tyckas förmätet att prata feminism och kvinnokamp i Sverige, ett land där kvinnor till skillnad från i många andra länder faktiskt har grundläggande rättigheter. Här blir kvinnor inte stenade för att de dricker en öl, ett straff en kvinna i Malaysia hotas av. Inte heller avrättas kvinnor för otrohet och aborter är tillåtna, vilket de inte ens är i alla EU-länder.
Men även i Sverige finns anledning till eftertanke denna dag som syftar till att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.
För kvinnofrid förblir ett vackert och utopiskt ord så länge kvinnor av rädsla för att bli överfallna och våldtagna inte kan röra sig utomhus på samma villkor som män. Och varje år faller alltför många kvinnor offer för misshandlande, kontrollerande män.
Lika lön för lika arbete gäller fortfarande inte eftersom kvinnor får sämre lön för samma arbete och eftersom typiskt kvinnliga arbeten fortfarande värderas lägre än typiskt manliga.
Fortfarande är dessutom många kvinnor alltför beroende av sina män för att få ekonomin att gå ihop. Mannen jobbar heltid och drar in de stora pengarna, kvinnorna drygar ut hushållskassan med sitt deltidsjobb.
Det är också kvinnor som stannar hemma med sina barn. TCO:s senaste pappaidexlista visar att papporna tar ut drygt 20 procent av föräldradagarna. Många tar inte ens ut några dagar alls, inte ens de för pappor öronmärkta dagarna. Att kvinnor fortfarande i så hög utsträckning stannar hemma förminskar inte bara pappornas roll utan stärker också arbetsmarknadens trista inställning om att de är kvinnor som har huvudansvaret för barnen. Därmed anpassas arbetslivet också till detta.
Att kvinnor gör sig ekonomiskt oberoende av sina män genom att ge sig ut i arbetslivet och genom att dela på föräldraledigheten är en helt avgörande feministisk fråga, ändå hamnar den i skymundan. För i Sverige tenderar vi att nagelfara varje del av samhället och hitta patriarkala strukturer och könsförtryck överallt. Detta när det som behövs i Sverige snarare vore ett behov av att gå tillbaka till de feministiska grunderna.
Men kanske känns det omodernt att prata om frågor som lika lön och ekonomiskt oberoende, det är väl inte lika politiskt spännande som det feministiska navelskåderi som kan dra fram luddiga teorier om att det är kvinnoförtryck att kvinnor inte får bada toppless på badhus eller att det är mer män än kvinnor som går vidare i Schlagerfestivalen. Det är feministiska utspel som ger rubriker men som inte för diskussionen om kvinnors rättigheter ett enda steg framåt.
GD 8 MARS 2010