Nyligen lovade statsminister Fredrik Reinfeldt att han är beredd att sänka skatten för pensionärer i ytterligare två steg under nästa mandatperiod, om statsfinanserna så tillåter. Ett löfte som han, om än något luddigt, upprepade vid gårdagens möte med pensionärer på Träffpunkten i Gävle.

Detta löfte om stärkt disponibel inkomst ska läggas till regeringens redan genomförda skattelättnader för landets alla pensionärer som fyllt 65 år. Genom skattesänkningarna med tyngdpunkt på låga och medelstora pensionsinkomster har Alliansen ökat den ekonomiska tryggheten för en grupp människor som ofta lever under så snäva marginaler att varenda krona måste räknas.

Satsningarna på pensionärerna är ur ett fördelningspolitiskt perspektiv mycket positivt. Speciellt i ett läge när inkomst- och tilläggspensionerna sänkts med tre procent jämfört med förra året, orsaken är att bromsen i pensionssystemet har trätt i kraft, och garantipensionen minskat med 0,9 procent på grund av att sänkt prisbasbelopp 2010 jämfört med 2009.

Därmed inte sagt att debatten om pensionärernas ekonomiska situation är över.

Enda sedan regeringen lanserade jobbskatteavdraget för den arbetande delen av befolkningen har oppositionen oavkortat talat om en missgynnande ”pensionärsskatt”, ivrigt påhejade av pensionärsorganisationer som PRO. Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros har piskat upp stämningen genom att använda laddade begrepp som ”diskriminering av pensionärer”. Valtekniskt är oppositionens vilja att röra upp känslor fullkomligt begripligt då pensionärerna är en viktig väljargrupp, 1,7 miljoner röster står på spel.

Men i sak är det fel att tala om ”pensionärskatt” eftersom regeringen inte har höjt skatten för pensionärer – för många har den tvärtom sänkts. Regeringen har även infört fler reformer som gynnar landets pensionärer: grundavdraget har höjts, förmögenhetsskatten har slopats, fastighetsskatten har reformerats och pensionärer som jobbar har fått rejält sänkt skatt.

Alliansen gjorde helt rätt när den genom jobbavdragen sänkte skatten för den arbetande delen av befolkningen. Tyvärr har regeringen endast fokuserat på argumentet som berör arbetslinjen, nämligen att sänkta skatter ökar incitamenten att arbeta, och negligerat det minst lika viktiga motivet - att din lön är i första hand din egen – inte statens, som den rödgröna oppositionen anser.

Den viktigaste grunden för att förbättra pensionärernas marginaler är minskat utanförskap eftersom pensionerna i ålderspensionssystemet bland annat är knutna till hur genomsnittsinkomsten utvecklas. Pensionärerna som grupp tjänar alltså på att så många som möjligt arbetar och bidrar till pensionerna.

Ur den synvinkeln har landets pensionärer en större vän i Alliansens arbetslinje än i oppositionens tomma löften om ofinansierade skattesänkningar.

Skattenivåerna kommer alltid att vara en källa till dispyt i landet med de högsta skatterna i världen. Lyckligtvis är Alliansen till skillnad från oppositionen införstådd med att staten måste upphöra med överbeskattningen för den ekonomiska utvecklingens och välfärdens skull. Medan Alliansen förstår att välfärdens resurser är avhängig det samlade skatteunderlaget och inte en in absurdum hög skattesats, så tycks oppositionen oförmögen att begripa de mest simpla makroekonomiska mekanismer.

GD FEBRUARI 2010