Två svenska officerares tragiska dödsfall i Afghanistan har satt fokus på den svenska truppnärvaron i landet. Intresset för det svenska uppdraget i landet har ju varit svagt.

Men det skulle vara olyckligt om helgens tragedi skulle leda till opinion för att överge Afghanistan.

Hittills har kommentarerna från politiskt håll förvisso mest varit av den beklagande arten, till och med Lars Ohly och Vänsterpartiet, som varit mest kritisk till det svenska engagemanget i Afghanistan, låg under måndagen lågt med kommentarerna. Men Vänsterpartiet har tidigare gjort klart att man vill dra tillbaka de svenska styrkorna och därmed lämna det afghanska folket åt sitt öde. Miljöpartiet har tidvis mumlat om ansvarsfullt återtåg, vad det nu innebär, medan Socialdemokraterna hittills stått fast vid den linje som en majoritet av partierna i riksdagen kommit överens om. Det har rått ointresse för den svenska insatsen på hemmaplan och stödet för de svenskar som på plats riskerar livet för att skapa fred i Afghanistan – i en insats sanktionerad av FN och på uppdrag av regeringen! Deras insats förtjänar att uppmärksammas och att få respekt och beundran. Men insatsen att hjälpa det sargade och korrupta Afghanistan är lika viktig som den är livsfarligt.

Enligt uppgifter från Försvarsmakten har den svensk-finländska styrkan i Afghanistan ofta varit inbegripen i strider och under förra året ökade attackerna mot styrkan med 40 procent jämfört med 2008.

En återkommande kritik mot insatsen har varit bristande säkerhet och dåliga resurser. När svenskar skadades svårt för en tid sedan – och då en lokal tolk dödades – stod det klart att det finns stora brister i hur insatsen sköts. Bland annat saknas det egna räddningshelikoptrar.

Den svenska insatsen i Afghanistan omgärdas av försummelser och likgiltighet. Det är inte acceptabelt.