En lång dikt eller ett prosaverk med ojämn högermarginal och den tidige Noréns stämningar. Omslaget stirrar emot mig. Vad är det? Jo, en dödsmask höljd i dimma och dis, svaga konturer, ett ansikte med ett slags leende bakom slutna ögonlock.

Det är en svår dikt i en bok utan flikar. Ingen vägledning finns, inget om författaren, precis som i den jättelika dagboken för ett antal år sen; man får vara glad över att den nya i alla fall är paginerad.

Och här är det natt som så så ofta hos Norén. En existentiell resa in i dödens närhet, eller rike där ditt namn är inget. Nihilismen, en värld ställd på Intet, påtaglig och stark som hos den tidige Ekelöf.

Vilka är vi, vart är vi på väg? Frågor utan svar i detta dimomhöljda. Munter är inte Norén. Inte glasklar heller. Mer gåtfull men obönhörlig. I filosofins natt finns inte den tröst filosofer ibland (nästan mot bättre vetande) kan erbjuda oss fåkunniga.

Jag läste den i rasande takt. Lät orden strömma in i mig, stannade inte upp för att försöka förstå, lät orden omsluta mig. Det är så man kan resa i en färd av ord. I ett regn av ord, höstlikt som Gammelbron i Gävle i lätt snö nu den första riktiga höstnatten.

Förstod jag boken? Det tror jag inte. Jag tröstar mig med absurdistens visa sentens: Jag ställer frågor eftersom jag är författare. Hade jag haft svaren hade jag blivit politiker.

Å, vad det blåste över Stortorget innan jag räddade mig in i Esplanden för att sen äntligen nå Gävle teater. Därinne i värmen var Fria Teatern på besök med ”ren” som hade urpremiär i Paris 2009 i regi av Lars Norén själv.

I pjäsen och föreställninen råder rena rama Norénland. Repliker som inte når fram. Upprepningar som ekar av upprepning. Allt går igen. Där är det unga paret vars liv ligger i utkast hos det äldre, för som sagt allt går igen. Det vi en gång gjorde förs vidare till nästa generation, i evighet. Amen.

Par som flyttar ihop skiljer sig. Önskade barn dör i förtid. Man glider i sär, når inte fram.

Och ingenting kommer någonsin att förändras. Man talar förbi varandra. Kvinnan förstår inte sig själv och förstår inte mannen som inte förstår kvinnan och inte heller sig själv. I det öde landet är vi alla ensamma.

Dystert?

Jodå. Men det kan turneras. Med humor. Den som uppstår när repliker inte träffar eller missförstås. Eller det där skruvade som inträffar när något upprepas som för alla är självklart. Och så vidare. Då skrattar vi. Inom oss eller utåt. Och ångesten som lurar i varje replik förlöser oss och vi vågar se, möta oss själva. Författaren har ju sett det vi redana anade.

Just då är vi inte ensamma.

Jag är en stor beundrare av Lars Norén. Eller ”beundrare”. Jag ser honom som en stor dramatiker. Framför allt när han skrev ”Natten” och ”Kaos” och de borgerliga kvartetterna. ”Sommar”, ”Höst och Vinter”. Parafraserna på O'Neill.

Men Norén måste spelas varsamt och på tårna. Man får inte ge efter för kravet på igenkänning. Inte göra dramerna till samtida äktenskapsskildringar. Demonin måste fram, eller lockas fram. Det går inte att spela honom alldagligt, hellre då absurt, skruvat.På det sättet är han krävande.

Fria Teatern gör ett gott och hedersamt jobb. Men demonin når man inte. Det sjunger inte. Jag vill hisna, bli utsatt, inte se något jag redan visste.

Björn Widegren