August Strindberg och Siri von Essen diskuterar sitt förhållande och barnen, i foajén på Gävle teater. De bestämmer sig för att skapa ny teater, för Augusts pengar och Siris drömmars skull.

Så går de in i salongen och börjar repetitionerna.

Teater Västernorrland firar både sitt 40-års jubileum och Strinbergåret med en uppsättning av P.O. Enquists Tribadernas natt.

Pjäsen handlar om repetitionerna av Strindbergs dialog Den starke på Dagmarteatern i Köpenhamn. Sedan premiären 1975 är Tribadernas natt, om kärlek kvinnor emellan, spelad i hela världen.

Som gammal studenti litteraturvetenskap förväntar jag mig att bli överkörd. Svensk dramatiks stora verk av stora män känns lika fascinerande som avlägsna. Som att där inte finns något vanligt och smått.

Föreställningen rättar mina fördomar. I takt med att svarta ytterkläder skalas av, och vita långkalsonger blottas, förvandlas Strindberg och hans vänner till kött och blod. Scenografen och kostymören Youlian Tabakovs svartvita palett visar vägen. När den möter Kia Berglunds regi, uppstår en känslofull lek med mänskliga roller.

Med finstämt och starkt skådespeleri skildras kampen för att lägga roller och skyddande skal åt sidan. Hur människor i viljan att göra sig fria från en fasad, det må vara könsroller eller något annat, skapar nya ansikten utåt.

Här träffar föreställningen mig rakt i hjärtat.

Jag tänker på statusuppdateringar och bilderna vi målar av oss själva, hur svåra de är att tvätta bort när färgen har torkat. Med en fot i mitten av sjuttiotalet, och den andra vid förförra seklets slut, gör Teater Västernorrland teater för nuet.

När det gäller genusdiskussionen känns aktualiteten nästan deppig. När Enquist låter karaktärerna diskutera kvinnofrågan, handlar det om suffragetter och tribader.

Männen är mer eller mindre manliga, några av dem är grisar. Orden hindrar personerna i pjäsen från att förstå sina verkliga problem.

Mer än ett sekel efter tribaderna debatterar vi fortfarande vad som är sakers rätta namn. Sådana diskussioner har goda poänger, men de missar ofta djupet.

Med en finstämd och stark föreställning, någonstans mellan naturalism och modernism, skapas djupa karaktärer av laddade namn. För mig får det namnen att kännas närmare än studierna någonsin förmådde.

Teater Västernorrland bjuder på en stor teaterupplevelse.

Ebba Pettersson