Skottes familjeföreställning Kookaburran och Sjöhästen bygger på boken med samma namn, av Anna Bengtsson.

Johan Bernander har dramatiserat berättelsen, som är en svängig och bubblande kärlekshistoria om att våga känna efter och göra som man vill.

Kookaburran träffar den frisinnade Sjöhästen. Det blir mycket att oroa sig för. Kan man verkligen ha en fru som inte kan flyga, eller en make som inte kan simma?

Att de stela kookaburrakollegorna blir alldeles ifrån sig vid tanken på Sjöhästen gör inte saken enklare.

I Stina Wollters scenografi finns två olika världar. Med skärmar på hjul ser den bentonggrå fabriksmiljön ut att dansa med det färgglada havet. Färgkontrasterna följer med i kostymen när den grå Kookaburran är charmigt nervös över att bära brokiga kläder.

Sara Fridholms musik ställer industriella toner mot festliga dragspel, som får barnen att dansa med i bänkarna.

Allt är snabbt och roligt. Barn och föräldrar skrattar om vartannat.

Kookaburrans väg från ensamhet till självförtroende är förtjusande att följa. För tvåsamheten verkar inte vara huvudsaken, utan att våga slå sig fri. På så sätt blir Kookaburran och Sjöhästen en mångfacetterad kärlekshistoria.

Men Sjöhästen då?

Hon är fri från början. Men när Kookaburran prövar sina vingar står Sjöhästen kvar på stranden och vill lära sig flyga. Det är en hjärtslitande scen. All Kookaburrans ensamhet har flyttats över till Sjöhästen. Där stannar den kvar, också när det blir glatt igen.

Sjöhästens öde är orättvist och känns lite märkligt, nästan gammaldags. Samtidigt är det något att diskutera i efterhand.

De obesvarade frågorna är Kookaburran och Sjöhästens stora styrka.

Problem med klädkoder, kompisrelationer och sociala normer får plats.

Samtidigt som det svänger, glittrar och bubblar.

Kookaburrans väg från ensamhet till självförtroende är förtjusande att följa. För tvåsamheten verkar inte vara huvudsaken, utan att våga slå sig fri.

Ebba Pettersson